Projekt Deadwoodstugan 3
Idag fick jag det som med största sannolikhet kommer att bli Deadwoodstugans pièce de résistance. Världens bästa flickvän (min) har nämligen hittat en äkta gammal Wantedposter från 1886 (fatta!!!). Och inte nog med det, det är till på köpet svinhårda banditdrottingen Belle Starr, och hennes indianman Sam, som eftersökes! Kan inte blogga, min hjärna kokar. Kolla:
loading...

Så enkelt, så kul
loading...

Jewel/Joel
På tal om Jewel: om jag hette Joel skulle jag stava mitt namn så.
loading...
Projekt Deadwoodstugan 2
Vad jag köpt hittills till Deadwoodstugan:
Gammal mexikansk serapefilt.
Karta över arktis.
Grizzlystaty till skrivbordet.
Gammalt kopparstick på berg och skit.
En ej fackmannamässigt utförd trästol.
Finns redan där: gammal kamin, skrivbord, säng.
loading...
Projekt Deadwoodstugan
Trots att min sambo jobbar på inredningstidning har jag aldrig varit superintresserad av sånt där. Men ända sedan jag började se om världens bästa tv-serie Deadwood för ett par veckor sedan har inte bara mitt inredningsintresse börjat blomma ut, det är på gränsen till att gå helt jävla teppanyaki. Jag går på loppisar, hänger på freecabinporn.com, dammsuger auktionssajter och ja, jag har till och blivit stamkund på Etsy (gamla kartor-avdelningen).
Jag finner säsong 1 av Deadwood särskilt snygg. Eftersom nybyggarlägret här ännu bara är ett par månader gammalt så består alla hus samt inredning fortfarande av helt obehandlad gran (vilket gör det asjobbigt för Jewel att torka upp blodfläckar) och alla möbler ser ut att vara snickrade av någon som inte är särskilt bra på det. Ursnyggt!
Exakt en sådan inredning vill jag ha – så under våren planerar jag inreda min skrivarlya på landet till min egen lilla Deadwoodstuga. Jag har redan köpt en ej hantverksmässigt utförd trästol och en staty av en anfallande grizzly. Andra inspirationstips mottages med tacksamhet.
loading...
Min ultimata dröm
Innan tv blev bra någon gång i början av 00-talet så kollade jag mest på småroliga familjekomediserier. Minns ni dom? Sådana där enkla entimmasprogram där ett vardagsproblem presenterades i början av programmet för att sedan, snyggt och prydligt och med snoriga skrattårar, lösas i slutet. Det var program som Ed, Providence, Picket Fences eller programmet som SVT av någon anledning börjar reprisera ikväll: Det ljuva livet i Alaska.
Det ljuva livet i Alaska gillade jag mest av alla och jag antar att det är det programmet som bär ansvar för min ultimata dröm om att flytta till ett litet samhälle i Alaska. Detta lilla samhälle ska vara fyllt av timmerstugor, älghorn och excentrisk, men varm, lokalbefolkning som ser lite ut som Hollywoodskådisar i Pendletonkläder. De ska naturligtvis vara misstänksamma mot den snorkiga stadsbon (mig) i början men efter att jag försökt köra ett hundspann och hamnat uppånerpå i ett träd – och kanske räddat stan från en smittkoppsepidemi? – så accepterar de mig och gör mig till en naturlig del av sin tokroliga gemenskap. Jag kommer köra Bronco och ha dunväst och vara med om en massa vardagsäventyr och det kommer bli så himla underbart.
loading...
Vad jag skratta åt igår
Tv-serie: It’s always sunny in Philadelphia.
Scen: Mac hjälper sin mamma att piffa inför en dejt.
”Så där ja… Vi vill väl att du ska vara riktigt fin på dejten.”
”Det blev ju bra!”
loading...
Jag vill bli naturfotograf: 1
Gick som sagt upp tidigt som fan i morse för att plåta lite talgoxar och skit. Dock visade det sig att solen inte går upp förrän 08.34 och, när den väl gör det, så påminner gryningsljuset lite om när man lyser en ficklampa genom en hink med gröt. Inte snyggt. Men jag hann i alla fall knäppa ett par kort innan det var dags att skynda tillbaka och lämna dottern på dagis. Dock glömde jag kamerasladden hemma, så här är lite gamla naturbilder jag tagit så länge:
loading...
Nyårsambition 1: Bli naturfotograf
Jag har länge närt en dröm att bli naturfotograf (eller åtminstone sedan jag första gången såg Broarna i Madison County). Det verkar ju råsoft: man får smyga på djur, tjabba med lokalbefolkningen, ha en beige väst med asmycket fickor samt utveckla en hes röst och en kisande slags blick. Och det bästa av allt: när man kommer hem från uppdrag behöver man inte sitta framför datorn i en vecka och ha ångest över att man ska få ur sig 20 000 tecken text, istället få man sitta i sin studio och dra i lite photoshopspakar och lyssna på Cypress Hill. Det är därför, tror jag, som fotografer så ofta är ett gäng glada gamänger medan skrivande journalister uteslutande är sorgliga typer.
Så hur blir man då naturfotograf? Ingen aning. Efter lite googling verkar det dock vara viktig att man 1. Går upp tidigt och 2. Inte bara väntar på att få åka till Kenya och plåta Jan Guillou när han räddar en liten by från en skenande elefant utan faktiskt börjar fotografera där man bor.
Så tidigt imorgon bitti är det jag som packar kaffe och bullar och beger mig ut i Hagaparken och försöker plåta lite talgoxar och skit. Resultatet publiceras under dagen.
loading...
Mina nyårslöften
Jag har funderat på mina nyårslöften och faktum är att de nästan är identiska med protestsångaren Woody Guthries från 1943 (se ovan). Jag har bara ett par ändringar. Woodys punkt 8 vill jag byta ut mot: ”Fullfölja min dröm att bli naturfotograf”. Punkt 24 vill jag byta ut mot: ”Uppfinna 30 tacos”. Och punkt 30 mot: ”Förbereda mig inför och/eller försöka förhindra apokalypsen.” Okej? Då kör vi.
loading...
























