Jag håller på och läser Esquireskribenten Christopher McDougalls barfotalöpningsbok Born to run och än så länge är den verkligen så fantastisk som alla säger. En bok om löpning – eller till och med något så specialiserat som minimalistisk framfotslöpning – kanske låter svintrist, men är skribenten tillräckligt skicklig kan ju faktiskt vilket ämne som helst bli intressant. Och beskrivningen av McDougalls expedition till Mexikos öde bergslandskap för att utröna hur den mytiska Tarahumara-stammen kunnat fostra världens hårdaste (och fullaste) ultradistanslöpare är verkligen spännande som en Ken Follett-thriller (men med vitsar). Chuck Klosterman utnämnde till exempel boken nyss till en av förra årets bästa.
Med detta sagt är Born to run naturligtvis extremt inspirerande för alla som motionsspringer. Särskilt för alla oss som vill men inte riktigt kan, som lätt drabbas av skador och som verkligen lider av att springa långt. Den misslyckade maratonlöparen i mig finner till exempel oerhörd tröst i citat som det här:
”Lance Armstrong is one of the greatest endurance athletes of all time, and he could barely shuffle through his first marathon despite sucking down an energy gel nearly every mile. (Lance text message to his ex-wife after the New York City Marathon: ‘Oh. My. God. Ouch. Terrible.’)”