Dagens Metrokolumn

I dagens Metro har jag skrivit en liten kolumn om hur det är som pappaledig lekplatshängare att hamna i kläm mellan traditionalister och idealister.

Genusfrågor i sandlådan

Jag har varit pappaledig sedan november och under den här tiden har jag insett hur mycket arbete landets alla genusteoretiker egentligen har framför sig.

Jag trodde faktiskt att vi svenskar var lite mer öppensinnade när det kommer till formandet av könsroller och allt det där. Men det räcker att spendera ett par timmar på någon av stadens lekplatser för att inse att så inte är fallet.

Alla pojkar bär jeans, gympadojor och Ben10-tröjor. Flickorna har strumpbyxor och Hello Kitty. Och om någon av föräldrarna väljer att inte klä sin dotter i åtminstone ett rosa plagg så förutsätter ALLA föräldrar i lekparken genast att det är en kille.

Pojkarna springer omkring, fria och vilda som somaliska sjöpirater, och välter ner allt i sin väg: sandslott, barnvagnar, ettåringar. Om en flicka, däremot, reser sig från sandlådan och rör sig lite långsamt mot den stora rutschkanan ser man snart hur någon av föräldrarna tittar upp från sin iPhone, snabbt scannar lekparken och, när de ser var dottern är på väg, förtvivlat skriker:

– Neeeej, Siri. Inte rutschkanan! Det går alldeles för snabbt för dig.

Allt detta är inget stort problem för mig, mer milt irriterande, men jag inser att det måste reta skiten ur de mer rättrogna genusteoretikerna.

Inte för att jag inte håller med dem.

Jag tycker naturligtvis också att alla människor ska kunna vara fria att vara precis hur de vill, klä sig hur de önskar och arbeta med vad de finner intressant – utan att vare sig biologi eller några förlegade samhällsnormer ska stå i vår väg.

Problemet är ju bara att man alldeles för ofta får intrycket att friheten, som de mer nitiska genusteoretikerna predikar, är friheten att vara exakt som dem.

Att tycka som dem, klä sig som dem och bete sig som dem.

Som häromdagen till exempel. Jag var på lekparken när en ung kvinna kom fram till mig och mitt barn.

– Gud vilken söt unge, sa hon och ställde sig på knä.

– Ja, jag är nöjd, sa jag.

– Och vilken fin gubbkeps, sa hon och fingrade på brättet.

Jag nickade.

– Ta nu inte det här på fel sätt, sa hon. Men tycker du inte  att du klär honom lite VÄL stereotypt för en så liten kille?

– Vad menar du?, sa jag.

– Jag menar… skogshuggarjacka, jeans och gubbkeps… vill du verkligen tvinga in din son i en roll så tidigt?

– Det är inte min son, sa jag och började gå mot den stora rutschbanan.

– Det är min dotter.

Klär jag verkligen min dotter som en son?