När man är pappaledig är det viktigt att ha rutiner. En av mina rutiner är att jag varje dag klockan 13.00 går en två timmar lång promenad i Hagaparken med min dotter Dixie och hund Hopper. Det brukar gå till så här:
Vi kommer ut ur porten och Dixie verkar, som alltid, besluten att inte somna.
– Den här gången ska jag vara vaken hela promenaden, ser hon ut att tänka.
Men snart får hon nåt fjärran i blicken…
… och bara sekunder senare sover hon. Det slår aldrig fel. Barnvagnar är som kloroform för de små. De kan inte hålla ögonen öppna.
Hopper har hunnit fram till stolpen vid övergångsstället och det är nu det sätter igång: kisseriet.
Han kissar.
Och kissar.
Vid femtonde kissen, ungefär, börjar det bli dags att hålla utkik efter det så kallade “gäddhuvudet” som indikerar att en bajsning är nära föreståendet.
Gäddhuvudet har aldrig fel.
Ute på fältet släpper jag Hopper lös. Han står alltid som förstenad en stund, oförmögen att hantera all denna plötsliga frihet.
Till sist sätter han iväg, rakt mot mig!
– Du har ju hela fältet hundjävel, skriker jag och springer i panik därifrån.
Då förstår jag: Kopplet. Han vill åt kopplet.
Han drar och sliter och jag blir plötsligt förbannad.
– Men släpp då förihelvete!, säger jag.
Då får Hopper syn på ett par ankor eller vad fan det nu är.
Han springer bort mot fåglarna och de flyger iväg och jag lyckas fånga en i flykten på bild. “Vilken majestätisk fågel”, tänker jag. “Och framförallt, vilken fruktansvärt snygg bild!”
Jag blir plötsligt sugen på att plåta fler snygga bilder och ute på isen ser jag hur några dårar går omkring. “Vilken fantastisk metafor för något”, tänker jag och tar en bild. Men den blir inget bra. “Den här skitbilden vinner inga fototävlingar”, tänker jag och ser mig omkring.
Då ser jag ett par vackra grenar, fyllda av snö, som jag i ett ögonblick av konstnärlig inspiration använder som en slags naturlig ram till bilden. Det hela är otroligt effektfullt.
Plötsligt blir jag intresserade av texturer. Jag plåtar vilt omkring mig på grenverken, på mönstren i snön, på ett gult vattenfall jag hittar i skogen. “I helgen”, tänker jag, “ska jag ta ett par svartvita bilder på någon väldigt gammal persons händer.”
Då ser jag hur en domherre slagit sig ner alldeles nära mig. Dess fjäderverk är alldeles frostigt och i näbben har det ett litet rönnbär. Jag böjer mig ner och tar en bild, men ångrar mig genast. Vad håller jag på med? Vem fan tar bilder på domherrar? Jo töntar. Sådana där systemkameranördar som skickar in bilder på solnedgångar och småfåglar till fototidningar i hopp om att bli utvald till Månadens läsarbild. Jag kollar mig omkring så att ingen såg mig.
Då cyklar en man förbi.
– Jag har Pantera i lurarna, säger jag till mannen.
– Förlåt?, säger han.
– Jo jag sa att jag har Pantera i hörlurarna.
– Det känner jag inte till, säger mannen.
– Nej, jag förstår det, säger jag och skrattar till så hånfullt jag kan.
Då cyklar mannen vidare. Och vi går hem.