När jag häromdagen frågade äventyraren Vera Simonson vad som var det farligaste med att korsa Svalbard sa hon att de flesta som råkar illa ut i vildmarken är folk som inte slutar ta sig fram fastän vädret blir dåligt. Sådana människor som är så tjurskalliga att de vägrar att ge upp, fast det blåser snöstorm, och sedan blir stelfrusna innan de hunnit få upp tältet och krypit i sovsäcken. Eftersom jag i grunden är en väldigt lat person som ger upp väldigt lätt kändes det skönt att det faktiskt finns en sak jag har naturlig talang för: att ge upp!
Vad jag tvärtom behöver öva på är att utstå lidande. Därför tänkte jag och Kalle så småningom införa lite pannbensträning här på bloggen. Pannbensträning låter nästan outhärdligt grabbigt och som ett utslag för någon slags härdsmälta, som roliga Johanna Swanberg skriver om här, men jag tror på riktigt att det kan behövas. Jag och Kalle behöver härdas. Att hämta och lämna på dagis kanske är superstruligt, men det räcker inte. Jag har funderat på lite saker man kan göra men undrar också om ni har några förslag*?
Pannbensträning:
* Leva på Pemmican i en vecka
* Träffas varje natt klockan 03.00 för en tretimmarspromenad med full packning.
* Tälta fem nätter i rad i innerstaden.
* Laga alla måltider under en vecka på ett stormkök.
* Obs, bara saker vi kan ha nytta av. Inga grejer av typen: ”Slå varandra på kulorna med en klubba” eller ”Dras på grusväg efter en Volvo V70”. Det här är inte Jackass, det här är en seriös expedition. Okej?