Om jag har en speciell talang så är det att hitta på smeknamn åt folk. Jag har ingen aning om var denna gåva kommer ifrån eller varför jag har den, men faktum är att det aldrig slår fel. Det är alltid just mina smeknamn som fäster.
Jag försöker att inte missbruka denna makt, men ibland händer det att jag gör det ändå.
Ett exempel: För ungefär ett år sedan satt jag och några kamrater i tunnelbanan på väg ner till stan. Två stycken tonårstjejer satt en bit ifrån oss och pratade om vad de skulle göra till helgen.
– Fanvatråkigteller, sa den ena av dem. Jag måste åka och hälsa på satans jävla fittmorfar.
Jag vände mig naturligtvis omedelbart till en av mina vänner och sa,
– Jaha? Så du ska få besök i helgen?
Vi skrattade lite åt det där och började sedan prata om att just Fittmorfar skulle kunna vara ett av de värsta smeknamn man skulle kunna få. Det låter helt enkelt inte särskilt trevligt att bli kallad Fittmorfar, eller hur?
Efter att vi stigit av tunnelbanan tänkte jag dock inte så mycket mer på det där. Iallafall inte förrän jag gick in på Facebook förra veckan och fann att hela min feed var fylld med födelsdagsgratulationer till min vän och att ett antal av dessa kallade honom just Fittmorfar. ”Grattis, Fittmorfar”, stod det. ”Ha det så fint på bemärkelsedagen, Fittmorfar”. Sådana grejer. På något sätt hade alltså smeknamnet spridit sig och slagit rot under min pappaledighet. Helt sjukt.
Så om du läser det här vill jag bara säga: Förlåt, Fittmorfar.