När jag växte upp var man antingen en flask eller burkperson. Vi burkpersoner var enkla, oförställda och av folket – lite som J.Lo i 2002 års r’n’b-klassiker Jenny from the block – medan flaskpersonerna hade röd Lyle & Scott-tröja, portfölj med Moderatklistermärke och besatta av att en dag blir elevrådsordföranden – lite som Kevin Spacey i House of cards. De där ränderna har aldrig riktigt gått ur och jag föredrar fortfarande burk framför flask. Främst, kanske, för det vackra ljudet som uppstår när man öppnar en, men också för att de är lättare att stapla/transportera, inte kan splittras i 1000 bitar och man kan pressa ihop dem mot pannan om man känner sig lite på det viset. Därför blev jag så glad när jag för något år sedan upptäckte att det faktiskt också fanns finöl* på burk.
Idag finns det en hel del olika sorters finburköl, men amerikanska Oskar Blues brewery var först (eller hur?). Och vet ni vad, man behöver inte ens beställa en hel pall från specialsortimentet längre utan deras asgoda Dales Pale ale (23.90 kr) finns sedan förste mars i systembolagets ordinarie utbud. Bra va?
P. S. Kom förresten på att det fanns det en tredje typ också, förutom flask och burkpersonerna. Som min kompis Anders som på sin 20-årsdag gick till systembolaget i Skara, stegade fram till kassan och sa,
– Åtta Foster’s.
– Flask eller burk? sa damen i kassan.
Varpå Anders svarade,
– Back, kärring.
Ja. Han var sjukt cool, den där Anders.
* Craft beer, mikrobrygd, hipsteröl – allt låter så douchigt så jag har bestämt mig från att från och med nu kalla det ”finöl”. Är ni på?!