Jonas Cramby

Jonas Cramby

Jonas Cramby

Krogliv och hemmamatlagning med Cafés matskribent.

Hur man blir en kuf

 |  Publicerad 2010-01-19 22:09  |  Lästid: 2 minuter
Jag kan erkänna att jag har vissa kuftendenser. Just därför är det så viktigt att jag alltid är vaksam så att jag inte plötsligt en dag finner mig sitta ensam och äta Salta Biten direkt ur burken iklädd brynja och kalsonger utan resår som hålls uppe av ett par hängslen i en lägenhet där de halvt förvildade katterna dricker vatten direkt från den droppande bidékranen.
Det viktigaste om man inte vill bli en kuf, har jag funnit, är att aldrig bli för intresserad av andra världskriget. Detta är något som vi män över 30 måste vara ständigt vaksamma inför.
Som häromdagen till exempel: Min kompis Klas, han med fotsvettstofflorna, mailade och skrev att han beställt brädspelet Diplomacy. Han ville tydligen ha det för att det “var Kissinger och Kennedys favoritspel”.
Spelet skulle vara som Risk, ungefär, bara oerhört mycket större och med oerhört många fler smådelar. Plus att det tydligen tar sjukt lång tid att spela. “Lycka till”, tänkte jag och småskrattade för mig själv eftersom Klas alldeles strax ska bli pappa.
Men sen tänkte jag, om man hyrde någon slags källarlokal där man kunde ha spelet stående, då kanske det skulle fungera? Man skulle givetvis få köpa två billiga pingisbord på Blocket och såga till en masonitskiva att lägga över. För att få den rätta känslan skulle man också behöva bygga upp någon slags storpolitiskt landskap runt spelet. Inget överdrivet, bara en skalenlig modell av Atlantkonferens 1941 eller kanske de exakta förhållandena samt trupppositionerna under de inledande dagarna av Ardenneroffensiven?
Att vi skulle sandsäckar och ett kamouflagenät hängande i taket i lokalen såg jag som självklart. Likaså en strikt regel om att man bara skulle få bli insläppt om man hade på sig en exakt replika av en militäruniform, eller ännu hellre, en äkta. Vi skulle bara få lyssna på tysk 40-talsschlager, dricka Johnnie Walker (Churchills favoritdrink) och äta baklava (Hitlers älsklingsefterätt). Ja, den skulle kunna bli bra, vår lilla Diplomacyvrå. Det enda problemet, som jag såg det, var om ungarna kom nerspringande och rörde våra grejer. De skulle kunna förstöra månader, nej, åratal av spelande.
Detta lilla problem, tänkte jag då, skulle man i och för sig lätt kunna lösa med ett bilbatteri och ett par sladdar till dörrhandtaget. De skulle få en rejäl kyss, men det skulle faktiskt lära de små odågorna att…
Jag svarade aldrig på mailet.
Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:59