I går kväll såg jag färdigt Spartacus: blood and sand och jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Jag älskade den! Särskilt de två sista avsnitten var bland det mest spännande jag någonsin sett.
Tv-serien har ju annars mest möts av kritik om att den är dumgrabbig, både hetero- och homoporrig samt minst sagt ultravåldsam. Jag kan undra vad kritikerna egentligen förväntade sig? Att gnälla om att gladiatorer är halvnakna och slåss är ju som att klaga på att Sex and the city är för brudig eller att det förekommer krig i Band of Brothers.
Jag tycker också att de missar det viktigaste: att bakom serietidningsvåldet och alla nakna kroppar dunkar ett stort äventyrshjärta. Spartacus: blood and sand är helt enkelt högeffektivt historieberättande i rakt nedstigande led från äventyrsklassiker som Greven av Monte Cristo, De tre musketörerna och Ivanhoe.