När jag gick igenom mina tv-serievanor häromdagen så glömde jag ju för fasen den absolut bästa av dem alla: BBC-serien Human Planet* (söndagar på SVT2 19.00). Ser ni på den? Det är typiskt pampig, brittiskt natur-tv, fast istället för hornugglor och dyngbaggar handlar programmet om människans unika förmåga till anpassning. Från Papua Nya Guineas regnskogar via Arktis isvidder till moderna storstäder. Förutom att serien är spännande och vacker så ger den också ett lika plötsligt som svindlande perspektiv. Jag vet ju, rent intellektuellt, att världen inte bara består av människorna i min twitterfeed eller att den viktigaste frågan för min överlevnad just nu inte är huruvida det var rätt av TV4 att sparka Marcus Birro eller inte. Jag vet ju, så klart, också att livet på den här planeten är ett stort, komplext, kämpigt och vackert slags mirakel. Men när jag ser Human Planet så känner jag det också.
* Nu vet jag att det är viss rövhålsvarning på att kokettera med att man kollar på naturprogram – en viss typ av douchebags säger ju alltid att de bara ”ser på nyheter och naturprogram” – men Human Planet är verkligen helt fantastisk. Se den.