Kroglördag: Esperanto

Esperanto, Kungstensgatan 2
4 av 5

Om man vill vara riktigt säker på att få det trevligt när man går ut och äter, hur väljer man då egentligen krog? Ett enkelt, men väl beprövat, knep är att boka bord på en svindyr Michelinkrogs betydligt billigare bakficka. De är nämligen nästan alltid prisvärda, goda, avslappnade och ställen där krögaren kan prova nya och spännande idéer. Mattias Dahlgrens Matbaren, Gastrologiks bakficka Speceriet och Frantzén/Lindebergs gastropub The Flying Elk är ett par exempel på dessa säkra kroggkort.  Esperantos bakficka Råkultur är ett annat.

Råkulturs sublima, men överkomliga, sushi har de senaste åren blivit oerhört populär bland Stockholms matintresserade. Så populär, faktiskt, att den enstjärniga moderkrogen ibland haft en tendens att glömmas bort. Men i höstas började det återigen tisslas och tasslas om dem och i vintras utsåg Sveriges mäktigaste krogguide White Guide Esperanto till Sveriges bästa restaurang. Så vad är det egentligen som har hänt?

Det första jag märker när jag stiger in är den våg av självsäkert lugn som slår emot mig. Om Esperantos atmosfär vore en hundtränare på TV, så skulle den vara Cesar Milan. Servisen är lika behagligt avslappnad som uppmärksam. De glider trivsamt omkring och verkar vara så fininställda på vår sinnesstämning att de vid varje besök vid bordet berättar EXAKT så mycket vi vill veta om vinet eller maten. Inte ett ord mer eller mindre. Faktum är att vi snart vaggas in i ett sådant behagligt lugn att när sommeliern vid ett tillfälle står en bit bakom oss och serverar vin ur en nästan meterlång flaska så förutsätter jag för en sekund att det är något de gör när gästerna inte verkar vilja bli störda just då – tills jag inser att flaskan, naturligtvis, bara råkar se ut så. Men ändå…

Även maten är av den typ som lägger en varm hand på ens axel och klämmer till lite vänligt. Stilen skulle kunna beskrivas som en slags japansk-svensk fusion men utan några synliga skarvar. Vi äter till exempel en ursvensk granrisflammad röding i urjapansk dashibuljong – utan att det känns det minsta krystat. Bara gott. Som självutnämnd egghead njuter jag löjligt mycket av primörägget med olika varianter av  blomkål och den bordsgrillade langoustinen med syltad daikon likaså. Och när den avslutande äppeldesserten till slut bärs in visar den sig vara så enkelt och tryggt god att det blir den perfekta avslutningen på en garanterat trevlig kväll.

– Från fredagens Metro