Krönika: Därför odlar vi skägg igen

Filmstjärnor, rockband, it-nördar, reklamare – alla har de låtit ansiktsbehåringen frodas på senare år. Jonas Cramby kartlägger helskäggets färd från antik tvångsrakning till dagens buskiga mansideal. Och berättar om hur hans eget skägg både attraherade och skrämde slag på omgivningen. Illustration: Jonas Bergstrand
Japp. Krönikan från senaste Café finns nu ute för allmän beskådan. Du hittar den här.





















Det är tuffa tider för oss som saknar skäggväxt på kinderna och därmed bara kan odla Glenn Killing-skägg.
Tack för en strålande bra krönika!
Kul genomgång av skägghistorien. Mer av den varan finns i Allen Peterkins bok One Thousand Beards – A Cultural History of Beards (fast den har du säkert redan läst). Den recenserar vi snart på skäggbloggen.se, där vi alltså uttrycker vår manlighet på ett sätt som helst inte ska få oss att framstå som reaktionära as, haha
Och visst är det så att man upptäcker något nytt hos sig själv när man odlar skägg. Man kan förklä sig till både skogshuggare och kultursnobb, beroende på vad som passar.
Fortsätt gärna skriva om skägg!
Som alltid, en underbar artikel om skägg!
Tack Fredrik. Och Skäggbloggen! Alltid skönt att få godkännande av en auktoritet på området!
Finns det en lösning på frågan om fräcka skägg och oönskad friktion mot kvinnohud? Hörde att ortodoxa judar har en speciell skäggbalsam. Hade ett stilfullt 12-dagars men det fick gå efter klagomål. Så nu är det smooth men mindre man.
Jonas – vi har skrivit en hel rad inlägg om skägghångel och problemet med sträva skägg mot öm hud:
http://skaggbloggen.se/category/skagghangel/