Långläsning: Oktoberfest

Om två dagar startar årets upplaga av Münchens Oktoberfest. Om ni är på väg dit tänkte jag att det kanske skulle kunna trevligt att läsa det reportage som jag skrev till Café förra året? Här kommer det i alla fall:

Världens största ölfestival
Av Jonas Cramby

För att vara världens största ölfestival är det förvånansvärt svårt att få tag på en bira. Det 42 hektar stora, nej, enorma marknadsområdet Theresenwiese mitt i centrala München liknar nämligen mer ett övergött, alkoholfritt landsortstivoli än den dekadenta birabacchanal jag någonstans förväntade mig. Faktum är att de enda ställen som serverar öl är någon de sex stora tyska bryggeriernas 14 gigantiska öltält – där det största rymmer ungefär 10 000 personer. Men att försöka ta sig in i ett av dem är ungefär som i den där scenen i I huvudet på John Malkovich när John Cusack första gången hittar ingången till den store skådespelarens huvud. Man traskar inte ont anande mot ingången, sugs plötsligt med i ett maltdoftande vortex av människor och spottas sedan ut på andra sidan öltältet – med någon annans lederhosen på sig.

Det är så mycket folk på den 177:e upplagan av Münchens Oktoberfest att den enda sorts partykänsla jag lyckas uppbåda är en sådan som en Lokomotive Leipzig-supporter känner inför ett derby med Erzegebirge Aue: jag vill gå götterdämmerung på hela skiten!

För vad de inte berättar om masspsykoser är att om man inte dras med i dem, så är de ganska irriterande.

Jag irriterar mig på den italienska familjefadern som går bakom mig med fingrarna inpressade i min rygg, som om han tror att det skulle kunna få resten av de totalt 6 300 000 besökarna att plötsligt röra sig snabbare. Jag irriterar mig på öltältsvakterna som håller upp ett pekfinger och överlägset skakar på huvudet – fast man varken druckit en droppe eller ens försökt gå in i deras jävla skittält. Och när en tjock tysk i mustasch och tyrolerhatt närmar sig mig med en halvmeterlång bratwurst drypande av senap i händerna brister det för mig.

– Våga inte snudda mig med toppen på den där, säger jag. Våga inte smeta ner min skjorta med senap. Våga inte…

Naturligtvis går han rakt in i mig.

– Schweinhund, mumlar jag och stannar upp en sekund för att försöka gnugga bort fläcken med tumnageln varpå italienaren bakom mig sticker in fingrarna så hårt i ryggen att jag skriker högt.

Jag irriterar mig på allt. På gungorna och karusellerna, på stekoset, umpabumpaorkestrarna och på de små blonda barnen som äter spunnet socker i urgulliga, men irriterande, bayerska folkdräkter. Men mest av allt stör jag stör jag mig naturligtvis på alla de andra ölsugna besökarna. Med undantag av att det inte synts till så många hutunationalistiska milisgrupper så består de nämligen av världens tre kanske läskigaste människotyper: 1) Uppjagade, nationalistiska tyskar i lederhosen. 2) Amerikanska Fred Durst-typer i bakåpåvänd keps och knälånga gruppvåldtäktsshorts som dunkar pannorna mot varandra och vrålar ”we’re on the beerfestival, dude”. Samt 3) Svenska företagskick-offande Sverker Olofsson-kloner i chinos och kortärmade skjortor. (Den sistnämnda kategorin är naturligtvis överlägset fullast.)

Men inte bara besökarna, utan även den tyska maten skrämmer mig.

Matskribenten A.A Gill utnämnde en gång det tyska köket till att vara så smaklöst ”att om det inte följer med en skiva citron så existerar det inte”. Det enda undantaget, enligt Gill, är wienerschnitzeln – och då bara för att det var kul att säga ordet: ”Det låter som en man med vaxade mustascher som nyser ut minestrone ur näsan.”

Trots att jag inte är speciellt sugen ser jag mig omkring efter något litet att äta. I ett stånd står någon och rör i en gryta med surkål, i ett annat serverar någon kyckling så övergrillad att köttet ”släpper från benet som en utpumpad självmordskandidat förlorar greppet om fönsterkarmen”, som AA Gill skulle ha sagt. Jag beslutar mig till slut för en Fischsemmel, en hel sill med huvud och allt istoppad i en simpel bakeoff-fralla. Det ser ut som något de mumsar på i en serietidning från 40-talet och innan den ens nått min mun ligger den mystisk nog i en soptunna.

Jag är beredd att ge upp och gå hem till hotellet när Björn, Cafés fotograf, plötsligt pekar på en av öltältens uteserveringar och säger:

– Här är en ledig plats. Här sätter vi oss.

Münchens Oktoberfest har varit en ursäkt för bayrare att äta fläsk och supa sig drängfulla sedan den 12 oktober 1810 – när den bayerska prins Ludvig gifte sig med prinsessan Therese av Sachsen–Hildburghausen och firade genom att anordna en offentlig hästkapplöpning på exakt den plats där festivalområdet Thereseienwiese ligger idag. Dessa festligheter blev snart en årlig tradition och med undantag från några krigsår och ett par kolerautbrott har festivalen firats i sin nuvarande form sedan 1880. Idag anses Münchens Oktoberfest vara världens största folkfest med över 6 miljoner besökare per år som dricker fem miljoner liter öl och trängs om de totalt 100 000 platserna i de 21 mindre och 14 större öltälten – där det största, Hofbrauhaus, är så gigantiskt att det tar tre månader att bygga upp varje år. Själva festivalområdet är så stort att det har ett eget sjukhus, en egen brandstation och inte mindre än två polisstationer. Området har till och med en egen hemlig ölpolis som kollar så att bryggerierna fyller glasen ordentligt.

Även om du inte riskerar att luras på ölen så gäller det att vara noggrann när du väljer öltält. De har nämligen lite olika inriktningar. Hippodromtältet är, som namnet antyder, det hippa tältet där ditresta kändisar och Münchens it-crowd trängs vid champagnebaren. Schottenhaml är det äldsta tältet som satsar helhjärtat på den traditionella stilen medan Hacker-tältet attraherar den yngre publiken då de efter 18.00 på kvällarna spelar samtida (nåja) hits och inte bara umpabumpamusik.

Själva väljer Björn och jag Löwenbrau-tältet.

Vad detta tält har för specialitet vet jag inte riktigt, förutom att det är ganska så trevligt faktiskt. Oktoberfesten, som för tre enorma öl sedan tedde sig som en helvetesscen av flamländska konstnären Hieronymus Bosch, börjar istället kännas som ett gemytligt partymotiv av Österlenkonstnären Lennart Jirlow. Jag finner det vilda festandet medryckande och tyskarna både trevliga och öppna. Ja, det kan till och med hända att jag lyfter på min enorma öl och låter den, knappt synbart, vaja med till mässingsmusiken lite.

När vi går ut för att kissa stöter vi på ett ungdomsgäng som, precis som alla andra tyskar på festivalen, är klädda i lederhosen och traditionella dirndl-kjolar. När de frågar om vi har eld blir jag lite nervös och tror att de planerar slå ner oss och sno våra mobiler, men det visar sig att de bara vill röra Björns blonda hår.

– Ah, we like ze schwedische blondie, säger en av dem upphetsat och låter exakt som en gestapopolis med Zarah Leander i knät.

– Bor ni här i München, undrar jag.

– Jah, it’z booring, säger han. Exzept for Oktoberfest. Then we party every other day and drink four to fünf litrez of bier.

Han tittar uttryckslöst på mig,

– It’z really really crazy.

Morgonen efter vaknar jag däst, maltdoftande och med ett tunt lager glimrande fett runt munnen. Jag funderar. Hemma i Sverige får ju ofta Tyskland stå som symbol för något osmaklig. Om man, till exempel, säger att någon ser tysk ut så har han ju ofta hockeyfrisyr, en rosa hudton och minimala speedos. Och lederhosen och tyrolerhatt anses ju vara den absolut spexigaste av folkdräkter, något människor utan humor sätter på sig, som schlagern säger, ”bara därför att, locka fram ett skratt”. Men efter att ha sett kläderna live måste jag säga att de är oerhört mycket snyggare än de svenska folkdräkterna, som ju ofta har något av ”uppklädd farmor på 80-årsskiva” över sig. Jag skulle tvärtom utse dem till världens sexigaste folkdräkter – både för männen och kvinnorna.

Även den tyska maten tycker jag dras med ett dåligt rykte. När man pratar om tysk mat syftar man ofta på en oidentifierbar glasburk med ister som man hittat längst bak i delikatesshyllan på Lidl. Nu vet jag att den där burken antagligen innehåller Schmaltz och består av kokt grisister med små hudbitar i och att det är fullkomligt delikat!

Nästan hela helgen har jag ätit fantastisk mat. Schweinhaxe, Eisbein och Käsestrudel kanske låter som birollsinnehavare i ”The Human Centipede”, men är alla rätter som fått mig att drömma om glada grisar i puttrande grytor. Och då har vi inte ens börjat prata om korvarna. Förra året åts det 381 270 korvar under Oktoberfesten och i år får de nog lägga till tio på den siffran, för så många fantastiska korvar har Björn och jag tryckt i oss. Tyskarna kanske köper upp våra sommarstugor och gör fruktansvärda dubbningar i våra polisfilmer, men korv, det kan de allt göra.

Jag förstår också varför festivalen drar så många människor år efter år, trots mina fruktansvärda upplevelser ett par dagar innan. Att gå på Oktoberfest är lite som att tälta på en sommarfestival, sjunga karaoke eller blir ihop med någon: det kräver att du ger dig hän, helhjärtat. Du kan inte glida dig igenom en Oktoberfest, du måste kasta dig in och omfamna masspsykosen och först då får du det trevligt.

I alla fall om du till slut får tag på ett par bira.

Fakta Oktoberfest 2012
När: 22 september till 7 oktober.
Entré: Gratis, men attraktioner och karuseller kostar från en tjuga styck.
Ölpris: Cirka 8.30 euro för en liter av den specialbryggda festivalölen.
Öppettider: De 14 stora och 21 små öltälten serverar från klockan 10.00 till 22.30 varje dag. Festområdet stänger 01.00.
Reservationer: För en plats i tälten rekommenderas att man kommer tidigt – särskilt under helgerna. Om ni är fler än tio personer kan man reservera bord i förväg på respektive tälts hemsida (länkar på www.oktoberfest.de).
Res dit: Från 1500 kronor enkel med SAS. Men både budgetbolag som Ryanair och Norwegian har avgångar till München.