För ett tag sedan hade vi en praktikant på Café. En dag kom han in till jobbet med andan halsen, alldeles röd i ansiktet. Han hade mobilen framsträckt och gick med snabba steg rakt mot mig.
– Kolla här, sa han.
– Eh, jaha, sa jag.
– Coolt va?
På skärmen kunde man ana två suddiga ansikten.
– Ja. Men vilka är det?, undrade jag.
– Inga speciella BARA SIMON OCH TOMAS!
– Simon och vem?, sa jag.
– Eh… Simon och Tomas i Design: Simon och Tomas.
– Jaha?
– Ja jag träffade dem på tunnelbanan i morse och fråga om jag fick ta en bild. Fatta va coolt! Åh, varför hade jag inte min riktiga kamera med mig!
Han knöt näven och höttade med den upp i taket.
– Så för att summera, sa jag. Du träffade alltså Simon och Tomas från Design: Simon och Tomas på tunnelbanan och tog en bild på dem med din mobilkamera. Och nu visar du den bilden för mig och förväntar dig att jag ska bli… vad… avundsjuk?
– Ja, sa han. Visst är det coolt?!
Jag tittade på praktikanten. Jag såg hans ansiktsuttryck av oförställt glädje och stolthet och det slog mig hur länge sedan det var, jag själv var så… oförstörd.
– Ja, sa jag och la handen på hans axel. Det är mycket, mycket coolt.
Men så, häromdagen, var det faktiskt min tur att bli lite starstruck för första gången på mycket länge. Den stora skådespelerskan Harriet Anderson – en av de största vi har – kom fram till mig och sa att hon tyckte att jag hade en jättevacker hund.
Hon sa att hon tyckte att Hopper såg ut som en liten, liten indianhäst.
Harriet Anderson.
En liten, liten indianhäst.