14.00-16.00: Jag belönar min hjärna för dagens arbete genom att ta en långpromenad under arbetstid. Trots att det bara är en sväng i Hagaparken sätter jag på mig hela funktionsplaggkitet. Detta gör jag av två anledningar: 1. För att det är kallt ute och 2. För att jag är, som Marcus Birro skulle ha sagt, ”en gerillarörelse, en motståndskamp mot samtidens fördumning”. Så här är det nämligen: trots att Stockholm ligger ungefär i mitten av ett arktiskt litet skitland längst upp i Europa och det har varit svinkallt här på vintern i åtminstone 300 000 år så finner hobbysatiriker varje år det oerhört lustigt att det faktiskt finns människor som klär sig i vinterkängor när det är kallt ute. De skrattar, skakar lite på huvudet och twittrar sedan något syrligt om hur löjlig Stockholmaren är som klär sig som till en kapplöpning till sydpolen så fort det snöar lite. Är du en av dessa vill jag bara säga: Jag är hemskt ledsen, men Stockholm är inte Milano eller Paris, hur gärna du än vill det. Och jag tänker inte frysa röven av mig för att du ska få behålla den illusionen. Om du vill halka omkring i en satinfodrad skinnjacka och ett par tunna lädersulor, för all del, men tro inte att du är rolig när kommenterar min dunjacka för det är du inte.
16.00: Dagens bästa ögonblick är här när jag hämtar min dotter på dagis.
16.15-17.45: Jag leker bondgård med min dotter. Vi ställer upp alla figurerna där dom ska stå: hönorna pickar på grusplan, grisarna bökar i leran, hästarna är i stallet och farfar sitter på skorstenen och skriker att han vill ha en kvinna (farfar är en ryttare som lossnat från hästen). Bland figurerna finns också en panter som jag låter lurpassa på taket. Den vankar av och an och letar efter ett byte. När min dotter leker att ett par ridflickor rider ut från stallet ser pantern sin chans, han kastar sig ner från taket och i ett inferno av ridhjälmar, damm och Pennyserietidningar äter han opp dem. Ortsbefolkningen rusar till platsen och ser chockade på förödelsen. “Hur kan något så fruktansvärt hända här, mitt i lugna Staffanstorp”, skriker de. “Och framförallt: VEM BÄR ANSVARET!!”. De är rejält förbannade nu. Någon säger att det måste vara regeringens ansvar, medan någon annan skyller på Vecko-Revyn och en tredje är helt säker på att Marilyn Manson är inblandad på något sätt och min dotter kan inte sluta skratta.