Metrokolumn om socker

I måndags skrev jag en kolumn till Metro där jag faktiskt var så fräck att jag snodde lite sockeranekdoter från er, kära läsare. Tack för det. Här är den:

Hela världen vill få min dotter att äta socker

Socker, är väl del flesta överens om, är inte bara oerhört onyttigt utan också totalt meningslöst ur näringssynpunkt. Det finns egentligen ingen anledning att ge det till ett barn som aldrig smakat det och därmed inte vet vad de missar. Socker får bara tänderna att ruttna, humöret att svikta, magarna att bli runda och det får annars stillsamma och välartade barn att plötsligt bli överaktiva och påträngande som uppåttjackade cirkusapor.

Jag minns min egen barndom och hur det vita pulvret förvandlade mig och mina friska och sunda kamrater till hålögda sockerpundare som spenderade dagarna med att klia oss på underarmarna och leta efter något sött att äta. Hade vi inget godis och sötsuget satte in kunde vi ju äta i princip vad som helst som vi hittade i skafferiet, kylen eller medicinskåpet, bara det åtminstone innehöll spårämnen av socker. Vi tvingade i oss grånad och stenhård blockchoklad, bitsocker, strössel och tårtdekorationsgelé på tub. Vi åt O’Boypulver med sked direkt ut paketet, hemkokt svartvinbärsgelé, hermesetas och hundchoklad.

En vän till mig berättar att han som liten till och med hällde upp en burk barnalbyl i en godisskål och käkade framför Razzel på grund av dess, ”söta och delikata halloncoating.”

När min dotter var nyfödd kom jag och min sambo därför överens om två saker: att vi alltid ska försöka se henne för den person hon är och att vi aldrig kommer låta henne äta socker.

Idag, två år senare, arbetar vi fortfarande på det första löftet medan vi helt gett upp det andra. Efter en lång kamp har vi insett att den var fåfäng och omöjlig att vinna: hela världen verkar nämligen vilja få min dotter att äta socker.

Att var förälder och sockermotståndare är att ständigt vara beredd att slå en kanelbulle ur handen på en förbipasserande. Man måste alltid vara vaksam mot det dolda sockret i den mat vi äter och bryskt hindra välvilliga bekanta som, utan att tänka, sträcker fram sin glass under en varm sommardag. Man måste ständigt ljuga för sitt barn om att ”frukt också är godis” när de vill ha en likadan lördagsgodispåse som kamraterna och, för hundrade gången, skälla ut släktingar som förstått att socker är den starkaste valutan i världen när det gäller att köpa ett barns kärlek.