Min dotter Dixie har börjat utvecklats till något av en lekplatsplit. Häromdagen såg jag till exempel hur hon hyschade ett barn som pratade lite för högt och sedan stoppade ett annat som sprang omkring på klätterställningarna genom att ropa ”nänänänäna” och hutta strängt med fingret. Ibland kan jag komma på henne med att stå helt stilla med händerna knutna i sidan och spana över lekplatsen, som om hon letar efter barn som missköter sig eller nåt.
Det är urgulligt.
Orsaken till detta tror jag beror på att hon vuxit upp med vår hund Hopper. Faktum är att detta är det enda tips jag har om hur man uppfostrar barn: Köp en hundvalp, gärna av någon stor, påträngande ras, och låt sedan barnet och jycken växa upp ihop. Det är asjobbigt för dig som förälder men bra, tror jag, för barnet.
Hunden kommer nämligen försöka jävlas med ungen och vilja sno hennes mat och försöka sätta sig på henne (bokstavligen). För att inte köras över helt kommer då barnet tvingas lära sig att stå upp för sig själv och på så sätt få street smartsen hos ett barnhemsbarn i en Dickensroman medan hon samtidigt får kärleken och omtanken från sina curlande föräldrar.
Och efter tretton, fjorton år kommer hunden ofrånkomligen dö och då är barnet vara precis lagom gammal för att få en lektion om livets förgänglighet och alltings allmänna jävlighet.
Min dotter och jag. Dixie visar sin prisonyardstare. Foto: Klas Ekman.