Hallå där, dags att blåsa liv i den här gamla bloggskorven igen! Sedan sist har jag gått på pappaledighet vilket ju brukar betyda gott om tid att skriva om långkok, bakning och hur man står på saluhallar och doftar sensuellt på en paprika eller utbyter fyndigheter, och kanske skojbrottas lite, med en slaktare vid namn Luigi. Så även för mig. Men först tänkte jag försöka klargöra exakt hur min matsmak egentligen ser ut (alla har ju så olika). Så här är den, min smak:
Jag gillar mat med mycket syra, och jag gillar mat med mycket crunch. Jag älskar chili. Jag dricker hellre en riktigt bra bira än ett riktigt bra glas vin och i nio fall av tio föredrar jag billigare styckdetaljer, som är kärleksfullt tillagade, än dyra skrytbitar. Jag gillar bourbondrinkar. När jag går på restaurang, så beställer jag gärna förrätter med ägg eller tryffel (helst i kombination) och jag dras som en zombie till desserter som innehåller nötter. Jag tycker om nästan alla maträtter som på något sätt omsluts av bröd, jag finner italiensk mat en smula överskattad och är inte så jäkla kåt på hela den här bistrogrejen som alla andra verkar vara just nu. Istället gillar jag amerikansk och mexikansk matlagning. Och spansk. Jag gillar även mat från Kina, Korea, Vietnam och Japan – min största matdröm är nog att åka på ramenresa till Tokyo. Jag är beroende av sichuanpeppar och lyxlakrits, jag har aldrig mött en potatisgratäng som jag inte tyckt om och även om jag älskar upplevelsen av att gå på finkrog (särskilt av den nya, minde formella sorten) så har samtliga av mina största matupplevelser varit på ställen där man knappt vill låna toaletten.