Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila jonas.cramby@cafe.se.

Annons
 

Mina favvolåtar just nu

Jag har blivit ombedd av musiksajten Gaffa att sätta ihop en liten playlist med mina favoritlåtar just nu, men eftersom de inte ville ha mina motiveringar till varför jag gillar dem tänkte jag att jag publicerar dem här istället. Okej? Här hittar ni playlisten.

Reigning sound, Reptile style
– Just nu lyssnar jag väldigt mycket på mjälliga killar i flanellskjortor som önskar att de vore lika tuffa som sina idoler. Reptile style får representera alla dem/oss. Bästa låt jag vet. Om det inte lät så töntigt skulle jag kalla den för min ”pepplåt”.

Oblivians, Little War Child
– Greg Cartwrights fantastiska skrammelband innan Reigning sound släppte ny, grym skiva förra året. Yay! Sjukt bra text på denna. Tror jag i alla fall. Hör egentligen bara ”I met her at the battle of the bands” och ”She kissed me like a vampire bat.” Men det räcker.

Compulsive gamblers, Stop & think it over
– Varför stoppa partyt? Vi tar en tredje Greg Cartwright va!!!

Son Volt, Windfall
– Jag skulle uppskatta att ungefär 50% av min musikkonsumtion består av så kallad alt-country från 90-talet. Om min musiksmak vore tallriksmodellen skulle helt enkelt tanig, vit musikhögskolecountry vara grönsaker. Det här är en klassiker.

Drive-by-truckers, Goddamn dirty love
– Den här också.

Jason Isbell, Yvette
– Jag gillar även ny alt-country såklart. Den här biten av gamla Drive-by-truckers sångaren Jason Isbell är fin. Hela plattan är förresten väldigt bra.

Justin Townes Earle, Mama’s eyes
– Steve Earles son gör fin låt om hur det är att vara lite för lik sin självdestruktiva far – men finna hopp i att man också är lik sin mamma. Gråter ni än? Det gör jag.

Miranda Albert, The house that built me
– På tal om gråtlåtar: den som inte berörd av den här borde allvarligt överväga att börja leva efter Dexters pappa Harrys kod.

Rancid, Last one to die
– Rancid är ett grymt underskattat band. De anklagas ofta för att spela blöjpunk, men de skriver ju sjukt bra låtar och Tim Armstrong är en av mina favoritsångare. Vill också sjunga som om jag precis har dragit ut en visdomstand! Gillar dem till och med lite bättre nu när de börjar bli lite äldre. Vem som helst kan vara tuff punkare när de är 22, bara riktiga baddasses är det vid 42.

Social Distortion, Still alive
– Jag fattar inte vad det är med gamla punkare och att skriva låtar om att de faktiskt fortfarande lever? Men jag gillar det! Social Distortion är ett sådant där band som jag alltid gillat och alltid kommer göra. Älskar deras pampiga sentimentalitet, de är som en stor kärlekskrank dinosaurie som gått ner sig i ett kärr.

Loudon Wainwright lll, The Swimming song
– Jag började med en pepplåt och eftersom jag är skribent och van vid cirkeldramaturgi så avslutar jag även med en. Det här är en fin bit om att vikten av våga göra grejer fastän de verkar skitaläskiga. Bra bonus är att skivan har bästa titeln ever: ”Attempted Mustache”. Många är vi som försökt oss på just det och misslyckats.

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar