Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila jonas.cramby@cafe.se.

 

Mina tatueringar: extramaterial

Förresten: Jag funderade ett tag på att tatuera min flickväns efternamn, Winther, i den där tomma banderollen också. Men jag insåg att det skulle ha känts lite för grabbigt. Man kan ju inte kalla sin tjej vid efternamn? Det skulle va som att ha en gammal lumparpolares namn tatuerat runt ett hjärta, eller nåt. Ganska konstigt.
Eller, nu när jag tänker på det, det kanske skulle ha varit coolt?
Kanske skulle folk tro att tatueringen var en minnestatuering för en stupad vän? Kanske Winther var en tyst kille på kasernen som räddade mig i sista sekund när chassen gjorde en överraskningsinspektion och jag hade glömt att stoppa in slutstycket i vapenskåpet.
Winther, skulle jag ha sagt. Det du gjorde för mig där inne, det kommer jag aldrig glömma.
Cramby, skulle han ha svarat. Om det händer mig nåt så vill jag att du ger de här till min familj.
Och så skulle han räcka över ett par brev ihopknutna med ett rött band och en medalj han fått för att han var plutonens bästa skarpskytt och så skulle vi kramas. Och sedan, när han tragiskt nog omkommit efter att hans tält blivit överkört av en Volvovalpen, skulle jag sammanbitet gå uppför hans familjs grusgång i min finaste permisuniform. Jag skulle se Winthers gamla trehjuling som låg på sidan vid sandlådan och tänka att det inte var länge sedan han cyklade omkring på den där och nu är han död. Och jag skulle knyta näven av ångest och föra upp den mot pannan. Sedan skulle jag sansa mig, rätta till slipsen och ringa på. Utan ett ord skulle jag lämna över den ihopvikta flaggan och breven till mamman. Jag skulle göra en darrande honnör och mamman skulle, utan att några ord behövdes, förstå vad som hade hänt och hon skulle falla till sina knän med flaggan tryckt mot bröstet.
Och det hela skulle vara en väldigt stark scen i protest mot krig och orättvisor och sånt.
Medaljen skulle jag självklart behålla. Jag menar, nåt ska man väl ha för att man åker och lämnar grejer. Jag är ju ingen jävla brevbärare!
Slut.
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar