Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila jonas.cramby@cafe.se.

 

Mitt jullov

Julen var trevlig i år. Det var ungefär som vanligt: vi åt julmat, öppnade julklappar och jag hade traditionella julgrälet med min mormor. I år grälade vi om något så ovanligt som släktforskning. Eller rättare sagt, vilken sida av familjen som egentligen har den mest spännande historien. 
I en sammanställning om släkten på min pappas sida hittade jag nämligen en Swan Youngquest. Han var en svensk stenhuggare som utvandrade till staterna, fajtades i inbördeskriget, blev tillfångatagen av sydstatarna men flydde och grundade sedan en liten stad i Nebraska (som dock låg så oturligt till att den så gott som dagligen blev överfallen av indianer). Det hela var mycket spännande.
– Äh, det där är väl ingenting, sa mormor. Min sida, däremot, är full med spännande levnadsöden.
– Jag har läst vår släktkrönika, sa jag. Svintråkig, bara en massa fattiga halländska torpare som bor trångt och har bristsjukdomar.
– Det är den väl inte, sa mormor. Vår släktkrönika är full med spännande historier. Visste du till exempel att din mormors farmors mor var Sveriges första ambulerande lärarinna?
– Var hon Sveriges första skolfröken?
– Nej, hon var Sveriges första ambulerande skolfröken. Hon reste alltså runt. Det fanns så klart massa vanliga skolfröknar före henne.
– Jaha.
– Ja och en gång när hon kom hem från en av sina resor hade hennes torp brunnit ner. Och folket i bygden sa att hon ALDRIG skulle kunna bygga upp det igen…
Här tog mormor en liten konstpaus, 
– Men det gjorde hon. Mycket fascinerande levnadsöde det där.
– Jag är ledsen mormor, sa jag. Men det slår faktiskt inte dagliga indianöverfall.
Min mormor svarade inte. Hon tittade bara på mig ett tag innan hon långsamt reste sig och gick iväg till gästrummet. När hon kom tillbaka hade hon släktkrönikan med sig. Hon satt länge och bläddrade i den.
– Vet du vad en åbo är?, sa hon till slut.
– Nej, sa jag.
– Det är en torpare, men med större jordbruk.
Jag var tyst.
– Det ser jag här att en släkting faktiskt var. Åbo.
Jag sa inget.
– Spännande saker det här. Fascinerande läsning.
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar