Mitt absoluta favoritområde i Stockholm är definitivt Bellevue i utkanterna av Hagaparken. Dit brukar jag alltid gå på mina långpromenader.
Jag går förbi Carl Eldh-muséet och drar in doften av tjära från trähuset för att sedan ställa mig en stund utanför rucklet på andra sidan gatan.
Rucklet är nämligen Stockholms Brevduveklubbs lokaler. Hur rätt är det inte att ha sitt duvslag här? Och vilken snygg skylt. Brevduvehobbyn verkar vara oerhört estetiskt. I min hjärna ser alla medlemmar ut som de ungdomsbrottslingar i 40-talsfilmer som alltid har ett duvslag på taket för att visa att de har en känslig sida: rödrutiga jackor med luddkrage, gubbkeps, slitna Levis och en blydagg i bakfickan. Oerhört snyggt.
Till sist går jag och ställer mig och tittar en stund på Strindbergstatyn längst upp på kullen. Jag finner den fascinerande. Det ser ut som Strindberg blev lämnad där, när de andra statyerna drog ner mot stan.
“Dra ni grabbar”, ser han ut att säga. “Jag stannar en stund.”
Och nu sitter han där bredbent och med halvfjas och spanar ut över Stockholms infarter, alltid redo att gejma ytterligare en nyanländ lantlolla.