Om att byta namn

I DN har de i veckan haft en Insidan-serie om namn. Bland annat har de skrivit om folk som i vuxen ålder har bytt namn av olika anledningar och då kom jag att tänka på det absolut coolaste namnbytet jag varit med om. Det skedde, av alla tillfällen, när min klass skulle konfirmera sig.

På landsbygden och på den här tiden var det fortfarande en ganska stor grej att konfirmera sig. Även om väldigt få personer nog egentligen brydde sig om det kristna budskapet – jag satt till exempel regelmässigt i kyrkan med en Walkman under luvtröjan – så var det på konfirmationsfesten man traditionsenligt fick överta sitt storasyskons/kusins Puch Dakota. Detta fick så klart konsekvensen att i princip alla konfirmerade sig. Till och med min något udda/coola bästa kompis Pink.

Pink hette egentligen Torbjörn men han älskade sitt smeknamn så mycket att han ville byta till det på riktigt. Jag minns hur han ringde till Skatteverket för att få det ändrat men när det inte gick så bestämde han sig för det näst bästa: att sätta sitt smeknamn på konfirmationskortet. Det var ett oerhört modigt drag för på den här tiden var konfirmationskortet något heligt. Förutom att det var, som man sa, “ett minne för livet” så fungerade det som ett slags visitkort för 13-åringar. Det var något man böt med varandra, gav till potentiella sommararbetsgivare och som till och med kunde användas som legitimation om man glömt patientbrickan eller busskortet hemma. Men Pink sket inte bara i alla dessa konventioner, han hade lade till och med till något litet extra: När konfirmationskorten till slut kom stod det, i snirkliga bokstäver och på rosa botten (bara det skandalöst): Pink Amadeus Mozart.

Pinks farsa blev naturligtvis vansinnig, resten av samhället chockerat – men för mig var (och är) Pink Amadeus Mozart en hjälte.