Onsdag förmiddag

9.30: Jag går längs Sveavägen ner mot stan för att ha ett idémöte med en kompis. Jag går förbi en biluthyrning, en gymbutik och en tobakshandel som också låser upp mobiler . Några snutbilar har gjort en U-sväng och står slarvigt parkerade halvvägs upp på trottoaren nästan utanför mitt hus. Poliserna har tryckt upp en man mot väggen, medan en annan står brevid. Han skakar långsamt på huvudet  och har utslagna händer, försöker se så oskyldig ut som möjligt. Snön är alldeles smutsig av avgaser och vägdamm men när solen silas genom förmiddagsdiset finner jag min gata oerhört vacker ändå. Jag flyttade inte till Stockholm för att bo i ett område där alla känner alla och som har en “riktig småstadskänsla”, som man brukar säga. Jag ville bo i stan, riktiga stan, och ingen annanstans i Stockholm är det mer stad än på Sveavägen.