Nikola och jag har haft lite ångest över den där tunnan vi hittade i Årstaviken. Tänk om den har innehållit något giftigt? Något riktigt vidrigt som kommer tränga ut ur metallporerna när vi grillar och orsaka en delikat förgiftning? Så igår bestämde vi oss för att försöka leta upp en ny, helst oanvänd, tunna.
Först åkte vi till ett ställe i Huddinge där de skulle ha grilltunnor. Men när vi väl kom dit visade det sig att de bara hade en enda, sjukt smutsig, tunna. Alltså, det var den smutsigaste tunna jag sett och när vi kollade upp vad den innehållit så visade sig vara en kemisk komponent som man använder i spermiedödande vaginalkrämer (sant). Av någon anledning kändes det inte riktigt rätt att tillaga mat i en sådan tunna så vi åkte vidare.
I Sorunda hittade vi till sist en fantastisk tunnaffär. De hade tunnor från all världens hörn och till alla situationer i livet. Vi gick länge omkring och tittade på alla spännande tunnor.
“Titta!”, sa Dixie plötsligt och pekade på något.
Och där var den, vår nya grilltunna! Vackert röd och gul och helt oanvänd. Jag vet inte om jag inbillar mig men det stod nästan som ett ljussken omkring den. Som om det inte var en vanlig tunna utan att det var ödet som bestämt att vi skulle mötas eller nåt. Jag vet inte.
Vi köpte såklart tunnan, 350 bagare kostade den, och körde sedan hem den till garaget för att jämföra med vår gamla skittunna. Hur kunde vi ens fundera på att laga mat i den?
Sedan visade Nikola hur långt han kommit på sin nya båge.