Plus och minus om Rumble of the kings

I fredags var jag och Cafés moderedaktör Emine Sander på kampsportsgalan Rumble of the kings på Hovet i Stockholm. Här är några tankar om arrangemanget.

+ Paolo Roberto var rolig, kvick och kunnig under intervjuerna. Han skänkte arrangemanget både ett slags lättsamhet och en seriositet som jag tyckte mycket om. Paolo Roberto kan inte vara tråkig, så är det bara.

– Jag saknade dock presentationsfilmerna som man fick se innan matcherna på Superior Challenge. En stor del av att UFC:s framgångar tror jag mycket beror på att amerikaner i allmänhet och Dana White i synnerhet har en sådan känsla för dramatik. Man KÄNNER för dem som ska slåss. Efter att ha sett dem i The Ultimate fighter eller i någon av förfilmerna vet man vilka som är översittare och förtjänar stryk och vilka som bara måste vinna.

+ Även om de bara var tre, var samtliga kvällens MMA-matcher mycket bra. Jörgen Kruth behöver man ingen presentationsfilm för att vilja allt väl (han vann) och matchen mellan svenske Ilif Latifi och japanen Tatsuya Mizuno var sjukt spännande (tyvärr förlorade Ilif). De båda japanska MMA-fighters jag har sett senaste tiden har för övrigt båda sett ut som förvuxna mellanstadieelever med sina monchichifrisyrer, men varit otroligt, otroligt hårda.

– Till skillnad från Superior Challenge ligger tonvikten på Rumble of the kings på Muay Thai (thaiboxning) och K-1 (thaiboxning i MMA-byxor, typ). Och om jag ska vara ärlig så kan jag inte de stilarna tillräckligt bra för att det skulle bli så där superspännande. Dock satt Emine brevid och berättade underhållande fakta: som att vår tränare Waldo hade coachat Abbe Joof i nio veckor för att han skulle komma ner i en lägre viktklass (han gick ner 23 kilo men förlorade) eller att matchen mellan två stycken Muay Thai-världsmästare, Lina Länsberg och Magdalena Kowalcyk, var förvisad till att vara en förmatch bara för att de är kvinnor. Riktigt dålig stil tyckte både jag och Emine.