Idag har jag och Nikola som sagt varit på Mix Megapol och bjudit Anders Timell och Gry Forsell på tacos. Det var mycket trevligt. En bra grej var att jag faktiskt var betydligt mindre nervös än förra gången jag var med i radio. Då minns jag att jag var sjukt stressad, främst kanske för att man har på sig hörlurar och om man är ovan vid det finns det något djupt obehagligt med att höra sin egen röst så nära örat samtidigt som man pratar. Det känns som att ha en efterhängsen, svårt berusad tvillingbror som vill snacka djupsnack.
Förra gången jag var med på radion pratade jag och min kompis Klas om våra dåvarande maratonplaner med programledaren Pär Lernström. Jag minns att jag planerade att säga alla dessa fantastiskt roliga, smarta grejer men istället spenderade jag intervjun med att fnissa nervöst. Här är blogginlägget jag skrev efter den gången:
Vad jag borde sagt
Det finns en otroligt rolig Jan Stenmark-teckning där en Volvo Amazon åker i snöstorm och det är en ruta där det står, ”Just då kom jag på vad jag borde sagt” och sedan en tankebubbla från Amazonen: ”Och du då? Är dina badbyxor så mycket snyggare kanske?”
Ända sedan jag var med i Mix Megapol har jag fått sådana Jan Stenmark-moments. Hela tiden kommer jag på vad jag borde ha sagt. Som till exempel när jag pratade om att jag sprang mycket, långsamt och länge inför maran och programledaren Pär Lernström frågade mig hur jag la upp träningen.
Då borde jag ha sagt: ”Jag springer precis som jag älskar med en vacker kvinna”.
Och Pär skulle sagt: ”Vaddå? Långsamt och länge?”
Och jag skulle sagt: ”Nej. Med pulsmätare.”
Det borde jag ha sagt.