Den orangea kepsen
Det har ju varit lite hallaballoo runt min orangea keps, både på min blogg och på min kollega Johan Hurtigs. En massa människor har kommit fram till mig* och undrat vad det egentligen är för keps, om den är tänkt att bli min ”grej” och hur egentligen resonemanget går när någon som jag plötsligt bestämmer sig att börja bära en orange keps? Allt detta ska jag nu försöka förklara.
Den uppmärksamme läsaren kanske kommer ihåg att min kompis Kalle Wahlström hade en orange keps på sig under vår expedition i somras? Kanske har jag blivit inspirerad av honom? Både ja och nej. För det går djupare än så. Mycket djupare. Fröet till det som skulle växa upp och bli en orange keps föddes nämligen redan våren 2009. Jag hade precis börjat träna MMA med, just det, Kalle Wahlström när han plötsligt en dag dök upp i en orange, stickad mössa. ”Lustigt, en orange, stickad mössa”, tänkte jag, ”varför har han en sån?”. Sedan kom jag på att Kalle är jägare och det antagligen är en sådan där orange, stickad mössa som gubbarna har för att inte blåsa skallen av varandra. Jag tänkte inte mer på saken och gick och brottades lite.
Spola fram till februari 2011 när en läsare mailar och tipsar om ett par gamla 70-talsbilder från Pacific crest trail. På en av bilderna ser man en snubbe med orange, stickad mössa (med toffs) sitta och fika. Jag minns plötsligt Kalles orange, stickade mössa och känner omedelbart att jag måste ha en sådan där orange, stickad mössa (med toffs). Jag börjar, utan framgång, leta efter en sådan på nätet.
Spola fram ytterligare, till augusti 2011. Jag har precis kommit hem från Svalbard och har, efter en vecka med hår i ögonen, insett att jag måste skaffa någon slags keps. Problemet är bara att jag har så freakigt stort huvud att vanliga, svenska kepsar får mig att se ut som Karlsson på taket. Jag måste alltså köpa en amerikansk keps. Amerikaner har nämligen också väldigt stora huvuden så jag surfar runt lite och beställer till slut en camokeps från amerikanska hipstercampingföretaget Poler. I sista sekund klickar jag även med en orange keps – antagligen undermedvetet inspirerad av den orange stickade mössa (med toffs) that got away. När kepsarna till slut kommer provar jag dem framför min tjej.
– Jag gillar den orangea kepsen, sa hon. Men i den camogröna ser du faktiskt ut som en methkokare i Winters Bone.
– Tack, sa jag. Det är det finaste någon nånsin sagt till mig.
Jag gör mig iordning för att gå ut och då händer det: Jag spänner fast den camogrönakepsen i en bälteshälla i jeansen (en helt annan historia), går ut genom dörren men på vägen ut så fastnar kepsen i dörrhandtaget så att snapbacken går sönder. Jag svär lite för mig själv och byter till den orange. Resten är, som Filip och Fredrik säger att man inte ska säga, historia.
* Egentligen inte.