Här är min krönika från gårdagens Metro för den som är intresserad:
Stoppa livskrispolisen!
När en man fyller 32 händer något underligt: även om han alltid varit en aktiv person så kan han nu plötsligt inte röra sig många meter från tv-soffan utan att människor i hans omgivning upphetsat börjar peka finger och hojta om “medelålderskris”.
Jag kallar dessa fingerpekare för livskrispoliser och de är ständigt i tjänst, alltid redo att lägga sordin på andras entusiasm.
Om till exempel en man i 30- eller 40-årsåldern äntligen har råd att köpa den där bilen han alltid drömt om står livskrispolisen där och skakar muttrande på huvudet med ett hånleende på läpparna. Likadant om han bestämmer sig för att börja odla ett nytt intresse, uppdatera sin klädstil, klippa en ny frisyr, fullfölja en dröm eller, gud förbjude, börja träna.
Häromveckan hade Aftonbladets kvinnobilaga Wendela till exempel en artikel med rubriken “Livskris – då springer han marathon”. Artikeln hade flera exempel på hur “det inte längre är snabbare bil och yngre kvinna som signalerar mannens medelålderskris – det är extremsporter”. Men de ignorerande glatt att intresset för löpning och triathlon ökat bland alla åldrar och hos båda könen.
För även om livskrispolisstyrelsen består av både män och kvinnor så är det av någon anledning nästan alltid bara män det ska begränsas livsutrymme för. Att säga till en 33-årig kvinna att hon måste ha en 40-årskris bara för att hon börjat träna bikramyoga och köpt en ny spetskorsett från Topshop vore inte bara oerhört oförskämt – det skulle vara direkt korkat också.
För det enda som verkligen är patetiskt för en man över 32 att göra är väl att sluta lära sig nya saker och börja låta ens ålder begränsa vilka beslut man tar. Och att göra något konstruktivt med sitt liv är väl i själva verket motsatsen till att ha en kris? Människor som drabbats av en verklig livskris klarar ju knappt att gå upp ur sängen, på sin höjd kanske de orkar hasa sig upp till tv-soffan, knäppa på Körslaget och öppna chipspåsen.
Vilket råkar vara, inbillar jag mig, en bra beskrivning av en helt vanlig fredagskväll hemma hos livskrispolisen.