Igår på twitter berättade jag om halkning jag precis gjort där jag, som uppskattningsvis 90 procent av alla människor, inte ville låtsas om hur jävla ont det egentligen gjorde. Istället reste jag mig upp, borstade av mig snön, gick tillbaka till fläcken, iakttog den ingående och gick sedan skakande på huvudet därifrån, som om det på något sätt var kommunens fel att jag halkat. Inte mitt. Denna strategi kallar jag “Gubbjäveln”.
En annan vanlig strategi vid halkningar är att, som Johan Hurtig sedan påpekade, att skaka på huvudet och skratta förläget för sig själv samtidigt som man reser sig upp. Denna strategi kallar jag ”Klassens clown” och används ofta för att förekomma eventuella högstadiemobbare som kan befinna sig i området.
Sedan finns det så klart de som inte alls försöker dölja hur ont de har, utan helt skamlöst ligger vid rödljusen och vrålar som skadeskjutna rådjur så fort de slått stortån mot en trottoarkant. Denna strategi kallar jag “Den gränslösa teater-eleven”.
Mellan dessa ytterligheter finns det dock en fjärde, mindre känd typ. De som visserligen inte försöker dölja att de har ont, men samtidigt inte låter smärtan ta befälet. Istället börjar de av någon anledning ägna sig åt en intensiv slags självundersökning, helt ovetande om omvärlden. Denna strategi kallar jag ”Handbollsspelaren”. Så här går den till: En, ofta, sportig person trillar. Hen reser sig upp. Tittar långsamt på högerhanden. På båda sidor. Undersöker den riktigt. Pumpar sedan fingrarna långsamt i luften. Sedan snabbare. Vickar på handleden, pumpar igen. Ser något. Pillar med pekfingret som om de skrapade en trisslott. Pumpar. Börjar intensivt dra med tummen mot huden, som om de försöker pressa ut en träflis. Pumpar. Biter i huden som en hund som kliar bort loppor. Pumpar, vickar. Går därifrån.
Vilken typ är ni?