Strategier vid halkningar
Igår på twitter berättade jag om halkning jag precis gjort där jag, som uppskattningsvis 90 procent av alla människor, inte ville låtsas om hur jävla ont det egentligen gjorde. Istället reste jag mig upp, borstade av mig snön, gick tillbaka till fläcken, iakttog den ingående och gick sedan skakande på huvudet därifrån, som om det på något sätt var kommunens fel att jag halkat. Inte mitt. Denna strategi kallar jag ”Gubbjäveln”.
En annan vanlig strategi vid halkningar är att, som Johan Hurtig sedan påpekade, att skaka på huvudet och skratta förläget för sig själv samtidigt som man reser sig upp. Denna strategi kallar jag ”Klassens clown” och används ofta för att förekomma eventuella högstadiemobbare som kan befinna sig i området.
Sedan finns det så klart de som inte alls försöker dölja hur ont de har, utan helt skamlöst ligger vid rödljusen och vrålar som skadeskjutna rådjur så fort de slått stortån mot en trottoarkant. Denna strategi kallar jag ”Den gränslösa teater-eleven”.
Mellan dessa ytterligheter finns det dock en fjärde, mindre känd typ. De som visserligen inte försöker dölja att de har ont, men samtidigt inte låter smärtan ta befälet. Istället börjar de av någon anledning ägna sig åt en intensiv slags självundersökning, helt ovetande om omvärlden. Denna strategi kallar jag ”Handbollsspelaren”. Så här går den till: En, ofta, sportig person trillar. Hen reser sig upp. Tittar långsamt på högerhanden. På båda sidor. Undersöker den riktigt. Pumpar sedan fingrarna långsamt i luften. Sedan snabbare. Vickar på handleden, pumpar igen. Ser något. Pillar med pekfingret som om de skrapade en trisslott. Pumpar. Börjar intensivt dra med tummen mot huden, som om de försöker pressa ut en träflis. Pumpar. Biter i huden som en hund som kliar bort loppor. Pumpar, vickar. Går därifrån.
Vilken typ är ni?
Haha, jag är ju handbollsspelaren. Det är ju så vi agerar på planen också
Klassens Clown, kompletterar gärna med ett ”jisses”. Ett ord förbehållet endast de här pinsamma tillfällena. När man går med näsan först in i glasdörrar kan det också användas.
Beror la lite på sinnesstämning;
Alt 1: stressad över mötet man är 2 min och 500 meter från att missa, så ramlar man för att någon jävla sopa på gatukontoret slarvat med att hacka bort BLANKISEN precis där man ju alltid genar bredvid övergångsstället och man bär ju självklart sina finsneakers (man bor ju fan i stan av en anledning, sneakers året runt) och man kanske till och med fick slask och avgassvartnad snömodd på dunjackan: ”Gubbjäveln”
Alt 2: Full:
”Klassens clown”
Klassens Clown utan tvekan. Det minst pinsamma alternativet som också ger en god möjlighet till en quick get-away från alla som såg fadäsen.
Oftast är jag ”klassens clown”.
Men i vissa situationer kör jag på: ”Det pinsamma geniet!” När man helt enkelt låtsas som att det var meningen. ”Jag lägger mig här så länge”…
Ettan, jämt.
Jag halkar inte. Och om jag gör det så har det inte hänt.
Klassens clown, ibland skrattar jag samtidigt som jag ylar av smärta.
Handbollspelarvarianten låter bra. Jag släpar mig upp, haltar kanske lite till en början om jag trampat snett eller så, men knatar vidare. Stoiskt, men ändå med viss betoning på att jag har ont nånstans, men liksom ”lever med det” och kämpar på vidare.
Tänker mig att det framställer mig som hård och tuff. Typ.
Gubbjäveln. Självklart.
ropar ”AAAAAAJ VAD FAN GÖR DU!?” på skoj till någon som går bredvid vid halken.
Vet inte vad det borde kallas dock. Narcissist-halket maybe…
Skulle vilja tillägga en; djuret. Dvs antingen spela död och hoppas ingen såg eller resa sig fort som fan och springgå därifrån.
Det är ju en klassisk ”katten” – låtsas om ingenting har hänt, alternativt att det faktiskt var meningen att lägga sig på marken just där.
Fan, jag hade hoppats på något tips på hur man kan klara sig ur situationen på ett värdigt vis. Men, i alla fall, jag är lätt clownen.
handbollsspelare! är faktiskt en handbollslirare, och märker nu när du påpeka de att de är så jag gjort dem få gånger jag så graciöst halkat.