Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila jonas.cramby@cafe.se.

Annons
 

Svalbard del 1: Expedition Reklamare-som-vill-hitta-sig-själva anländer

Sommarlovet slut och det är dags att börja blogga igen! Jag tänkte börja med att berätta lite om den miniexpedition till Svalbard som jag och min kompis Kalle Wahlström precis kommit hem från. Ett inlägg om dagen i en vecka, blir det bra? I så fall kör vi!

För det första: Svalbard är, om ni inte visste det, en liten norsk ögrupp som ligger nästan exakt mitt emellan Nordnorge och Nordpolen. När vi mellanlandade i Tromsø (ovan) kändes det som om det knappt gick att komma högre upp – och då hade vi inte ens kommit halvvägs. Om man kollar på en karta kan man se att ögruppen faktiskt  ligger så långt norrut att Svalbardare kan kalla Grönländare för ”sliriga sydeuropéer” om de vill (vilket de dock naturligtvis inte gör). Svalbard är också klassisk utgångspunkt för så gott som alla arktiska utforskningar så Kalle och jag – som båda är livslånga superfans av äventyrsberättelser och arktiskt litteratur – var alltså på väg till helig mark. Allt kändes mycket spännande och nervöst.

Flyget till Longyearbyen var dock försenat på grund av dimma och medan vi väntade på Tromsø flygplats stötte vi på ett gäng riktiga expeditionsdeltagare. Vera Simonsson (till höger) korsade Svalbard på längden för ett par år sedan och tillsammans med Oscar Westman (vänster) har hon idag guideföretaget Vega Expeditions. De hade blivit chartrade av Bea Uusma Schyffert som tillsammans med andra forskare var på väg till avlägsna Hvitøn för att försöka besvara varför Ingenjör Andrée och hans män aldrig tog sig till Nordpolen utan dog på ön 1897. Med på denna expedition var också Kalles syrra Sara Haag och hans kompis Henrik Schyffert (Beas man). När Oscar försökte samla ihop gruppen för lite information hjälpte Henrik Schyffert till genom att peka på oss och ropa: ”Andrée-expeditionen samlas här så kan Expedition Reklamare-som-vill-hitta-sig-själva samlas där borta.” Alla skrattade, inklusive mig, eftersom det var sant (även om det bara är Kalle av oss som jobbar med reklam).

Bara inflygningen över Svalbard blev en upplevelse. Där jag hade förväntat mig en liten ö som man kunde se hel från ovan så färdades vi istället över det här vilda, vackra, bisarra urtidslandskapet i säkert 20 minuter. Att tänka att Vera, eller någon annan, faktiskt korsat denna totala ödemark till fots var svindlade. Jag blev plötsligt oerhört nervös över att jag och Kalle redan nästa dag faktiskt skulle ge oss ensamma ut i denna vildmark. Det blev inte bättre av att både Vera och en Svalbardare vi slagit oss i slang med berättade att det var extra mycket isbjörnar i år – de flöt in på isflak från kallare områden och var tydligen både hungriga och griniga efter resan. Vi borde fixa hundar som kunde varna oss, sa de, om vi ville vara säkra där ute. Problemet var bara att man måste känna någon med hund för att kunna låna en – och det gjorde ju inte vi. Men de lovade att försöka hjälpa oss.

När vi kom fram till Longyearbyen checkade vi in på hotellet, tog en öl och käkade lite säl- och valbuffé. Det var för sent för att hyra utrustningen, rita upp rutt och fixa hund så vi gick och gick en sväng på stan istället. Här är några bilder:

Imorgon: Expedition Reklamare-som vill-hitta-sig-själva ger sig ut i vildmarken!

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar