Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila jonas.cramby@cafe.se.

Annons
 

Svalbard del 3: Den stora törsten

När jag vaknade på onsdagsmorgonen var jag inte bara trött utan också oerhört törstig. Kvällen innan hade vi inte slagit läger förrän vid 23-tiden i ett fåfängt försök att hitta fräscht dricksvatten. Men alla flodfåror som var utsatta på kartan hade antingen torkat igen eller så sipprade det bara lite Oboy-färgad sedimentvatten ner från glaciärerna. Förutom att det knastrade mellan tänderna när man drack det så smakade det lite som när min dotter Dixie bjuder på sandlådekakor – en blandning av sönderlekt grus och djuravföring. Vi insåg att vattnet skulle kunna komma att bli ett problem och kom överens att i fortsättning göra detta till en prioritering när vi väljer lägerplats.

Kalle hade haft den sena isbjörnsvakten och va gullig nog att koka kaffe och göra iordning en påse frukostblandning av det smutsbruna glaciärvattnet. Det smakade, ärligt talat, så där.

Sedan gick vi.

Vi såg lite renar i motljus. Ingen biggie.

Korsade lite floder.

När vi äntligen kom till en flod som hade okej vatten stannade vi för lunch. Jag klagade lite på att linningen på min byxor liksom pressades ner av ryggsäckens höftbälte och att jag därför fick skavsår samt att det kändes som om jag gick omkring med rumpan bar.

– Då får du väl dra upp byxorna då?, sa Kalle.
– Men… Det kan man väl inte göra, sa jag. Det är ju bara gamlingar och dörrvakter som har byxorna uppdragna i midjan.
– Jonas, sa Kalle och tittade allvarligt på mig. Jag har haft mina byxor uppdragna i säkert fem år. Det är okej. Bara gör det.

Jag stod länge och tvekade i mina tufft nerhasade funktionsbrallor.

Till slut tog jag djupt andetag och drog upp dom. Det kändes förvånansvärt bra.

– Grattis, sa Kalle. Välkommen till vuxenvärlden.

Sedan sprang han iväg och jagade några renar.

Efter lunch gjorde vi oss iordning för att gå vidare. Medan Kalle diskade stod jag och… Eller… Vem lurar jag? Det finns egentligen ingen mening med att visa den här bilden FÖRUTOM ATT DET ÄR DEN COOLASTE BILD SOM NÅGONSIN TAGITS PÅ MIG!

När vi efter många tuffa timmar till fot till slut hittade en lägerplats som både hade en fräsch bäck och ett fjäll bakom ryggen – så att inga isbjörnar skulle kunna smyga sig på oss bakifrån – var vi så trötta att vi plötsligt såg ut som två brittiska gruvarbetare från 1800-talet.

Kolla tröttisarna!

Kalle satte upp snubbleblosset – en anordning som det alltså inte är meningen att isbjörnarna ska snubbla på och skrapa knäna utan som istället ska utlösa en smällare som varnar.

Jag lade mig för att ta nattens första isbjörnsvaktpass.

Exakt då trängde solen fram för första gången under resan. Med tanke på att det till på köpet var en midnattssol kändes det lite extra magiskt.

Imorgon: Topptur!

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar