Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila jonas.cramby@cafe.se.

 

Svalbard del 4: Ofrivillig topptur

Vildrenar är fantastiska och så men när man är alldeles nyvaken och fortfarande utpumpad efter en hård dags vandring och en lång natts isbjörnsvaktande kan de bli lite, ja, irriterande. ”Vad glor du på?”, tänkte jag medan jag kröp ut ur tältet den morgonen. ”Har du aldrig sett en mänska förr, din vandrande moppepläd.” Sedan kom jag på att, just det, det hade ju renen antagligen aldrig gjort. Jag störde mig lite till på renens korta ben och småkitschiga horn – de är ju av exakt samma material som man kan köpa Buddhafigurer av på Södermalm – men när jag fått i mig en kopp kaffe började jag avguda dem igen.

Kalle tog ner tältet.

Och vi började att gå.

När vi gått ett par timmar såg vi den: Den perfekta lägerplatsen. Där fanns en bäck, ett fjäll, en gammal jaktstuga som täckte ryggen och till och med ett utedass! Kalle döpte det genast till ”Lilla uthuset på prärien”. Fyndigt.

Toan var gjord av gamla dynamitlådor vilket ändå måste anses som otroligt coolt, eller hur?

Vid bäcken hade någon någon satt två brädor i en vinkel och plötsligt blev det så otroligt mycket lättare att få tag i fräscht vatten. Jag blev alldeles rörd av detta lilla tecken på mänsklig aktivitet. Det kändes så ursprungligt, som om det var exakt det här som de första människorna gjorde för att få det lite bekvämare. Jag tänkte att civilisationen kanske inte är så dum ändå, man behöver bara bli påmind om det ibland.

Kalle blev så glad över de där plankorna att han bestämde sig för att bjussa på något litet extra åt damerna.

Sedan blev han trött och ville vila.

Medan Kalle sov så stod jag och vaktade… Eller, vad gör den här extremt tuffa bilden här? Den är ju från igår. Äsch, den får väl vara kvar då.

Efter lunch bestämde vi oss för att gå uppför den lilla kullen som ni ser bakom huset.

Fyra timmar senare stod vi totalt utpumpade på toppen av ett berg, 800 meter över havet. På Svalbard har nämligen allting jättekonstiga proportioner. Det är helt omöjligt att uppskatta avstånd. Något som ser ut som en kulle kan vara ett berg och en grusvall kan vara ett moränfält, något vi ska komma att bittert erfara imorgon…

Till och med Kalle, som är känd som Sveriges starkaste reklamare, var helt slut.

Precis när vi skulle gå ner igen såg jag den, mina drömmars glaciär. (Till vänster i bild).

”Dit, min herre, ska vi gå imorrn”, sa jag högtidligt till Kalle.

Kalle ba, ”Eh, okej.”

Imorgon: Glaciärvandring och isbjörnsattack.

Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar