Texas roadtrip dag 4

Igår gick vi upp extra tidigt för att åka två timmar till den lilla hålan Lexington norr om San Antonio. Där ligger nämligen Snow’s BBQ – ett ställe som röstats fram till Texas bästa och som bara har öppet på lördagar från klockan åtta tills köttet tar slut (något som brukar ske vid lunch).

Snow’s pitmaster är en äldre kvinna som heter Tootsie Tomanetz (ej på bild) och hon var vänlig nog att visa mig runt sin fantastiskt coola utomhuspit. Exakt en sådan vill jag starta på typ Gotland! Vem finansierar?

Texas signaturkött är ju brisket, vilket är oxbringa på svenska, och detta är en erkänt svår bit kött att få till. För även om bringan är smakrik så är den väldigt seg och om man rökgrillar den för länge blir den torr och tråkig. En riktigt bra brisket ska helt enkelt vara rökig och enormt mör – samtidigt som den fortfarande är så saftig att  den dallrar som en gubbmage när man slänger upp den på skärbrädan. Precis som vid ölbryggning, boef bourguignon-kokning och kärlek sker det också en slags kemisk process som gör att det färdiga resultatet smakar så oerhört mycket mer än summan av dess delar: kött, rök, salt, peppar och tid. Det är svårt att beskriva exakt hur, men en äkta Texas brisket är len, mör och smörig under en knaprigt salt crust. Och Snow’s var lätt både den godaste bit brisket, och bit kött, jag någonsin smakat. Hittills.

I San Antonios mexikanska hantverkskvarter La Villita firades det Dia de los muertos (Day of the dead) när vi kom tillbaka. Folk, inklusive min dotter, gick omkring med corpsepaint, drack agua fresca och käkade hela kalkonlår. Det var mycket trevligt. När vi kom tillbaka till hotellet drack vi Shiners och åt kubanska mackor med långkokt pork shoulder, hemgjorda chips och pickles på den urmysiga hotellrestaurangen Ocho – men då var det så mörkt att jag inte kunde plåta så de mackorna får ni faktiskt tänka er.