När min flickvän precis hade blivit gravid och vi var på ett av våra första möten med barnmorskan så stod vi länge utanför hennes kontor och skrattade åt alla löjliga julkort som satt uppsatta på anslagstavlan. De bestod nämligen uteslutande av nyfödda bebisar med tomteluvor. Jag skojar inte, det var hundratals bilder på nyfödda bebisar med tomteluvor.
– Ett sådant måste vi skicka, sa jag.
– Inte, sa min flickvän.
Och så skratta vi ännu mer.
Min ironiska hållning tror jag berodde på alla julkort som jag själv blivit tvingad att ställa upp på som ung. Det var likadant varje år. Någon gång i augusti, det var av någon anledning oerhört viktigt att vara ute i löjligt god tid, tog pappa fram kameran och tomteluvan och tvingade syrran och mig att gå ut till terassen för att ta lite ”kort”.
– Le nu då, sa farsan. Visa lite satans julstämning.
Jag och syrran tvingade fram ett leende, suckade djupt och bad sedan om att få gå in igen så att vi kunde fortsätta spela Commodore 64 och dricka Vira Blåtira. Här är just ett sådant julkort på syrran och mig. Ser ni hur oengagerade vi ser ut?
Men, som sagt, när man själv blir förälder händer något med en. Att gå från att vara någons son till att bli någons pappa är kraftfulla grejer. Så när vår dotter till slut blivit född så kände jag plötsligt att jag ville tacka alla härliga människor som hjälpt oss på något sätt. Men hur? Jag tänkte och tänkte och till slut skickade jag den här bilden till barnmorskan.
Och kanske står någon av er och hånskrattar åt den en vacker dag?