Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila jonas.cramby@cafe.se.

Annons
 

Utdrag ur Mandomsprovet

När jag skriver det här är klockan 23.45 och om ungefär två timmar ska jag åka ut till Arlanda för att sedan flyga till Texas genom Frankenstorm. Det ska bli mycket spännande. För att ni ska ha något att göra i väntan på att mitt extremmatbloggande kan ta sin start så tänkte jag publicera ett utdrag ur min nya bok Mandomsprovet. Att välja parti ur boken var dock svårare än jag trott, det var som att försöka bestämma vilket av sina barn som ska ställa sig upp och showa på en släktträff, så till slut lät jag slumpen avgöra. Jag blundande och slog på måfå upp en sida i boken och fick upp ett parti som utspelar sig när jag precis börjat komma igång med löpträningen till ett maraton som jag sprang för ett par år sedan. Avsnittet handlar om löpartajts och pungsvett och om att ha på sig sina kalasbyxor som en gangsta.

Jag ber redan nu om ursäkt för en del av de saker ni är på väg att läsa.

————————————————————————————

På kvällen var jag så uppfylld av mitt nya självförtroende att jag bestämde mig för att springa ytterligare ett pass, det tredje för dagen. Det var också dags för en annan premiär. Jag skulle för första gången i mitt liv använda något som skulle varit totalt otänkbart för bara ett kvartal sedan: funktionskläder.

Jag hade vid det här laget löptränat i tre månader och inte en enda gång hade jag hört en annan löpare ifrågasätta varför man egentligen bar tajts. Alla jag pratade med, alla som någonsin sprungit 5 kilometer i ett elljusspår, verkade tycka att det var den mest normala sak i världen för vuxna män att bära kalasbyxor – men bara om det stod Asics på dem och bara om man sprang samtidigt. I alla andra situationer, från bostadsrättsmöte via kvartssamtal till att shoppa nya utemöbler på R.O.O.M, skulle det anses vara ett mycket kraftigt etikettsbrott för en man att bara bära strumpbyxor och, säg, en munkjacka.

Jag ville inte cementera några könsroller men – med all rätt.

Män var ju inte direkt byggda för dem. Vi såg ju inte kloka ut i dem. Kvinnor hade ju i regel stora ben och små överkroppar – ett par snygga tajts jämnade ju bara ut det där. Medan män oftare var byggda som actionfigurer från 30-talet: fyra tandpetare i en potatis.

Trots detta hade jag bestämt mig för att testa tajts.

Orsaken var pungsvetten.

Innan jag började löpträna visste jag inte vad pungsvett var. Jag hade hört talas om det och jag trodde att jag visste vad det var, men jag var en naiv dåre. Jag trodde nämligen att pungsvett var samma sorts vätska – vatten och salter – som bildades i pannan när man försökte köpa öl i trängseln till Lilla baren på Riche. Nu visste jag dock att det var något helt annat. Något min kropp aldrig producerat förut. Det luktade inte nödvändigtvis illa, snarare som jordkällare, torkad basilika och terroiren hos Chateau Figeacs sydsluttning. Jag visste också att jag inte var ensam om att lida av det. Klas berättade en gång att hans shorts luktade ”som en av mästerkocken Paul Bocuse puttrande grytor med viltfond”. Och David pratade om att hans kortbyxor efter ett löppass hade den distinkta doften hos en ”precis nyöppnad coffeeshop någonstans i Amsterdams De Pijp-distrikt”.

Så jag hade skaffat ett mörkblå/svart stretchkit med långa ärmar, de satt så tajt att det såg ut som att jag hade simmat genom ett oljeutsläpp och de andades, skavde inte och jag tyckte själv att jag fick ganska snygga armar i dem. Jag satte på mig tajtsen framför spegeln, men det kändes inte hundra. Särskilt byxorna kändes fel. Hur jag än bar dem, kände jag mig inte bekväm. Men då var det som om mitt kroppsminne tog över: automatiskt drog jag byxorna hela vägen upp så att det inte blev något häng i grenen och drog sedan ner linningen så att det bildades snygga veck runt hela framsidan av höften.

Jag tittade mig i spegeln. Det såg coolt och lite bekant ut. Då slog det mig. Ja, jag var tvungen att ta tag i väggen på grund av alla minnen som plötsligt forsade över mig.

Jag var fem, sex år och coolast på dagis. Tillsammans med mina vingmän Jocke och Tommy höll jag hela avdelningen i en järnhand. Jag tog ut beskyddar-trolldeg av nördarna och lånade ut Familjen Flinta-telefonen mot procent av mellanmålen. Som alla andra hade jag randig t-shirt och kalasbyxor, men jag bar mina som en gangsta. Nördarna hade sina högt uppdragna för att deras mamma sagt att det skulle vara så. Bönderna hade sina nerhasade så att stjärten syntes och fötterna såg ut att vara dubbelt så långa. Jag, Jocke och Tommy hade istället våra uppdragna i grenen, men coolt nerdragna i midjan, så att det veckades där fram.

Nöjd med att äntligen ha löst tajtsproblemet gav jag mig ut för en löptur. Jag kände mig hård och snygg när jag med spända käkben sprang förbi en mammagrupp och hade till och med kraft kvar för att sprinta den sista biten. Jag sprang sammanbitet och målmedvetet, som om någon lånat mina Barna Hedenhös-böcker utan att fråga om lov.

När jag kom hem ställde jag mig framför spegeln och beundrade min nya tajtsensemble.

Då kom min Li förbi med ett glas C-vitaminbrus i handen.

– Hur ser jag ut? frågade jag.

– Som om Guran lånat Fantomens trikåer, sa hon och gick ut i köket.

————————————————————————————

P.S. Vill ni beställa boken till 2o kronors rabatt är det bara att gå in på denna sida och sedan ange kampanjkoden ”Mandomsprovet” i kassan (erbjudandet gäller november ut). 

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar