Vad jag tänker på idag
Jag växte upp i ett litet samhälle på västgötaslätten under ungefär den tid när Bert Karlsson och kompani försökte skapa lite drag under galoscherna ett par mil bort i Skara. Alla pratade om hur invandringen måste stoppas eftersom utlänningar tydligen bröt upp parketten och odlade lök i vardagsrummet – ändå såg man sällan några mörkhyade där jag växte upp. En av de få var min syster, som är adopterad. Nu ska jag inte säga att detta var ett stort problem för henne (vad jag vet) men då och då hände det att hon kom hem och var ledsen för att något litet jävla as kallat henne svartskalle eller något liknande.
De första flyktingarna jag minns jag träffade var en libanesisk familj på två vuxna och två barn som flyttade in i ett hus rakt över gatan från vårt. Jag kan bara tänka mig hur tufft det måste ha varit. Jag tror dock det gick ganska bra för flickan, även om jag senare hörde ryktet om att pojken i familjen, Fadi, blev hårt mobbad i skolan, fick problem och blev strulig.
En annan som mobbarna gick hårt åt var Anders. Anders var fet och tystlåten och hade inte några vänner utan satt mest hemma och spelade Vic-64. För att råda bot mot detta skickade hans välmenande föräldrar honom till den lokala scoutpatrullen, där jag råkade gå. Anders var naturligtvis oerhört kufig men snart började han tina upp, prata lite med oss andra. Första gången vi gick på hajk och han sov utomhus kissade Anders dock ner sig och kom efter det aldrig tillbaka.
Nu kan man kanske tänka sig att det var pojkarna som mobbade Anders och Fadi som senare skulle växa upp till att bli rasister och Sverigedemokrater, men så blev inte fallet. De blev istället stjärnor i handbollslaget och tongivande i föreningslivet och ansvarstyngda familjefäder.
Anders, däremot, stötte jag på ett par år senare. Han hade svarta combatbyxor och kängor och när vi kom upp till hans lägenhet var den tapetserad med naziflaggor och hela hans kylskåp var fyllt med tidningsutklipp om lasermannen. Anders delade lägenhet med Stefan, en snubbe jag också kände och som, enligt ryktet, regelbundet blev spöad av sin farsa. De båda började genast skoja om hur lasermannen var deras hjälte men när jag frågade vad de i sådana fall tyckte om min syster blev de genast generade och tittade ner i golvet och sa att henne gillade de ju, eftersom hon pratade felfri svenska.
Hur det gick för Fadi hade jag ingen aning om. I alla fall tills jag för bara ett par år sedan såg dokumentären Det svider i hjärtat – en film om unga svenska islamister som idealiserar martyrdöden. Jag blev chockad av att i en scen plötsligt se min gamla granne, Fadis syster, sakligt och insiktsfullt berätta om hennes brors struliga uppväxt och hur han, som ett slags verklighetsflykt, hade engagerat sig mer och mer i den militanta muslimska rörelsen för att till slut lämna sin gravida fru för att söka martyrdöden i Tjetjenien.
Något han också fann, i form av en krypskytts kula i huvudet.
Fadi, Anders och Stefan är naturligtvis inte deras verkliga namn.