Everest: På liv och död

Tredje säsongen av fantastiska dokusåpan Everest: på liv och död började på Discovery igår och jag satt som vanligt med öppen mun och försökte att bara blinka under reklampauserna. Jag är nämligen oerhört fascinerad av Mount Everest. Eller, jag är totalt livrädd för allt som har med höghöjdsbergsklätting att göra, men slukar ändå allt jag kan komma över. Att bestiga Mount Everest är en slags dröm som jag aldrig vill ska bli uppfylld.

Även som spännings-tv fungerar Everest: på liv och död utmärkt. Det finns hela tiden en enorm dramatisk laddning då det är den enda dokumentärserien jag känner till där folk faktiskt dör, på riktigt. Folks hjärnor sväller, de får hjärtinfarkter, fryser fötterna av sig, halkar ut för stup, trillar ner i krevasser eller begravs levande av laviner. Samtidigt känner de till riskerna, de utsätter sig faktiskt för det här frivilligt.

På tal om döden på Everest så finns det en fruktansvärd scen i Jon Krakauers reportagebok om katastrofåret 1996 , Into thin air, som har fastnat hos mig: En bergsbestigare har klarat sig upp på toppen. Han är helt oskadd och mår bra och det är soligt och fint. Men under honom rasar ett fruktansvärt oväder och han måste ner, för syret börjar ta slut. Klättraren inser att han kommer dö, så stående där uppe plockar han fram sin satellittelefon och ringer hem till sin fru och sina barn, som ligger hemma och sover i sina varma sängar, och tar adjö.