Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila [email protected].

Annons
 

Är det värt det: Göra egen kol?

Vi kan väl börja med att snacka lite träkol? Jag har som sagt grillat en hel del i min Big green egg i sommar. Och när jag skriver ”en hel del” menar jag så klart ”typ hela tiden”. Är man seriös pitmaster så heter det ju att man i köttbiten ska ”känna smaken av just det träd som rökflisen kommer i från”. Skulle någon få för sig att äta mig just nu skulle jag nog smaka som en hel liten skogsdunge – SÅ mycket har jag grillat i sommar. Och det som händer när man gör något väldigt mycket är ju att man börjar fnula på förbättringar. Dels så har jag till exempel tänkt på att:

Annons

1. Att den kommersiella rökflisen är alldeles för finfördelad och brinner upp lite för snabbt om man vill göra bra BBQ. Det man istället borde ha är större chunks av hårda och goda träslag som äpple, hickory och mesquite som ligger bland glöden och släpper lite rök under längre tid. Äppelträ går ju att hitta ganska enkelt, men hur hittar man till exempel ved från hickory och mesquite i Sverige?

2. Den kommersiella kolen är ganska så jäkla värdelös. Gamla brädbitar blandas med kvistar och ungefär 50 procent koldam. Det enda som vissa säckar lyckas med är att göra grillen smutsig. Inte bra. Jag hade dock på något sätt förlikat mig med tanken på att fortsätta grilla med fulkol när jag en dag fick det här mailet från en kille som heter Mårten:

”Jag är en trogen följare (låter lite jehovas, men du fattar) och tar nu mod till mej för ett erbjudande: Typ vartannat år gör jag å min sidekick Viktor en kolmila i en avlägsen skog i Västmanland. Kolmila? Ja, vi gör eget grillkol med högre kvalitet än det estländska rivningsvirke du köper på shellmacken på väg till landet. Tekniken är teoretiskt ganska simpel men det fordras ett jävla engagemang om slutprodukten skall bli bra, milan travas, täcks och tänds därefter passas den dygnet runt i ungefär en vecka. Då vi tidigare har gjort detta har matlagningen blivit lidande (ergo konserver) och där tänkte jag att du skulle kunna platsa i bilden. Vi behöver alltså en kock, (misströsta icke utan läs vidare) och varför jag vänder mej till dej är av följande anledningar:(dina uspar)

– Du kommer bo i en deadwoodstuga (på riktigt)
– Du kommer lära dej en ny hobby (kolmilning)
– Du kommer få veta om det är värt att göra grillkol
– Du kommer få möjlighet att laga mat i skogen som du aldrig har gjort förr, el saknas men inte möjligheter.
– Äventyret
– Du får massor av grillkol.”

Detta var ju uppenbarligen det flottaste erbjudande jag nånsin fått i min karriär som journalist. Men tyvärr skulle Mårten och Viktor kola exakt den vecka jag kommer vara på Mallis i höst. Men samtidigt födde mailet tanken på att man kanske kan göra eget asbra kol, ändå? Jag kontaktade min polare (eller kanske ”kolare”, fniss) David (som från och med nu går under namnet Kolar-David) och tillsammans började vi smida planer och göra lite research. Tydligen kan man gör eget kol på en massa olika sätt. I stigande ambitionsordning ungefär de här: Kol i hink. Kol i tunna. Kol i grop. Kol i liggmila. Kol i full-on motherfuckin’ kolmila komplett med slokhatt, kolarvisor och folk som går ner sig i milan och brinner upp.

Nu är bara frågan: ungefär var i denna ambitionsordningen ska man börja om man vill göra kolarkarriär?

Och var får man tag på en kolarhatt?

Mr Mudd and Mr Gold?

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar