Bloggkramp och prematur panik

Jag har suttit med wordpress-sidan uppe i över en timme nu, utan att komma på något att blogga om. Jag har ingen aning, är helt tom. Jag börjar bli orolig, tänker att nytillkomna läsare går in på bloggen, ser en bild på nåt satans hus med lite moln över och tänker att Cafe.se måste ha anställt någon slags Österlenkonstnär som bloggare. “Vad är det här?”, tänker de. “En bild på ett hus av någon slags Österlenkonstnär? Nej, till den här bloggen kommer jag aldrig tillbaka.” Sedan slänger de i affekt igen laptopskalet och dundrar ut ur Coffeehouse by George eller var de nu råkar befinna sig.

Jag blir alldeles svettig när jag tänker på det. Jag börjar utveckla en mild slags panik och i samma ögonlick kommer jag på vad  jag kan blogga om: När min kompis Klas Ekman drabbades av prematur panik.

Har ni varit med om det nån gång? Prematur panik? Inte jag heller. Så här gick det iallafall till: När Klas firade sin svensexa för några år sedan ordnade en av hans kamrater en båt som vi skulle äta lunch och dricka drinkar på. På väg ut till havs frågar Klas skepparen om han får köra båten lite, vilket han naturligtvis får. Allt går bra tills Klas upptäcker ett grund och ögonblickligen fryser till is, han kan inte få ut ett ord eller ens styra båten. Till slut tar hans instinkter över och han lyckas vrida på ratten tillräckligt för att svänga undan för grundet. Nu kanske du tycker att hans panik är förståelig och att han agerade som en hjälte, men grejen är att grundet låg ungefär en halv kilometer bort och båten gick i typ ett knop. Han blev alltså helt handlingsförlamad långt, långt innan han behövde bli det. Han hade kunnat gå ner i kabyssen, bre en macka, koka ett ägg och klämma ut det sista i kaviartuben innan det var dags att gå upp och med enkel vriströrelse väja för grundet.

Men istället fick han prematur panik och väjde alldeles för tidigt och alldeles för kraftigt så att båten bara åkte runt, runt, runt.