Min första dag som klimathjälte gick sådär om jag ska vara ärlig. Nånstans inbillade jag mig nog att jag omedelbart skulle känna mig lätt, glad och god och det skulle komma ett oförklarligt sken från mig som skulle få folk på stan att liksom peka och viska, ”Där går han, den manliga, medelålders Miljö-Greta.”
Så blev det inte riktigt. För det första så har jag de senaste åren börjat misstänka att jag på riktigt har en lättare form av ADD – jag har otroligt bra fokus när jag intresserad av något, men obefintligt när det är saker jag tycker är lite tråkigare. Jag kan skriva den här texten, till exempel, utan några problem men det är värre att, säg, läsa 48-sidiga klimatrapporter skrivna av världens 37 torraste människor. Arrrgh, palla klimatrapporter!
Men, om jag förstått saken rätt, så har ”The EAT-Lancet Commission on Food, Planet, Health” samlat ihop 37 av världens ledande forskare för att, som i en mindre actionladdad version av Armageddon, rädda världen. Detta gör de genom att försöka besvara frågan: ”Är det möjligt att föda en framtida befolkning på 10 miljarder människor på ett samtidigt hälsosamt och hållbart sätt?” Svaret är tydligen ja, om vi ställer om vårt dagliga kaloriinnehåll till att bestå av ungefär 34 procent stärkelserika fullkornsgrejer som ris, potatis och vete, 23 procent legymer som linser, bönor och jordnötter, 18 procent vegetabiliskt fett och minimala 8 procent grönsaker och frukt! (Resten av procenten får socker, kött, fisk och mejerivaror dela på.)
Så lite grönsaker alltså? Förutom att detta går emot mycket av vad jag nånsin lärt mig om ekologi, biodiversitet och närodling – så sabbade det mina lunchplaner också. Inför det här projektet hade jag laddat med både en massa bra, klimatsmarta idéer och goda grönsaker från ekologiska Karshamra gård strax utanför Stockholm. Men nu fick plötsligt bara 8 procent av min frukost bestå av dessa? Och vad äter man istället? Det enda jag kunde komma på var jordnötssmörmackor. Så det fick det bli. Ganska goda faktiskt. Även om både jordnötterna och teet jag drack till antagligen inte var så närodlade. Men så länge inte någon hipster startar en hantverksteodling på Åreskutan så får ni vrida mitt importerade morgonte ur mina kalla, döda händer. Nån måtta får det faktiskt va.
Middagen var samma problem. Jag hade som sagt planerat för en god, grönsaksbaserad diet – vilket inte skulle bli några större problem – men nu fick jag tänka om helt. Vad äter man egentligen som består av 34 procent stärkelse och 23 procent legymer? Det enda jag kom att tänka på var rysk fängelsemat. Men så kom jag att tänka på kombinationen ris (stärkelse) och misosoppa (legymer i form av miso och tofu) som länge varit en lifesaver för mig. Kombinationen av den umamirika soppan och goda riset skulle jag lätt kunna leva på. Att ris väldigt sällan är närodlat sa de inget om i rapporten och det fick bli ett senare problem. En sak i taget. Så jag började koka dashin, la ut detta på instagram och det dröjde cirka tre sekunder innan nån kommenterade ”meh, hur klimatsmart är det egentligen med hitflygen kombu?”
Ah, just det. Åsikter. Tänkte inte på det. Jag som avskyr åsikter. Jag säger som Buddha, ”människor med åsikter går mest omkring och stör sig på varandra.” Skulle jag behöva stå ut med detta i två veckor nu? Jag som i ett helt yrkesliv gjort allt för att undvika debatt. Debattörer är journalistvärldens (och internets) översittare. De pekar med hela handen, missförstår med vilje, pratar med hög upprörd röst och svarar man inte direkt börjar de genast hetsa en att man måste ”våga ta debatten”. Det måste man inte alls det! Att säga att folk ”måste våga ta debatten” är som att putta dem upprepade gånger på axeln och säga ”muckar du eller?” Och förresten vågar jag visst ta debatten, jag mår bara inte så bra av det. Då sätter nämligen min hjärna igång, jag börjar fundera ut argument och motargument och så slutar det med att jag varken kan fokusera på något annat, eller sova, på två veckor. Återigen, ADD:n antagligen. Därför vill jag bara poängtera att det här experimentet är inget inlägg i nån debatt, jag är varken någon expert eller moralist och jag skulle aldrig falla mig att säga till nån hur de ska leva sina liv. Jag läste bara om en stor och viktig klimatrapport, blev nyfiken på hur den skulle fungera i praktiken och bestämde mig för testa. Jag har inga svar, knappt några åsikter och allvarligt, vi måste sluta hacka på varandra hela tiden. Särskilt på dem som försöker göra nåt bra. (Även om det i det här fallet som sagt inte är jag).
Middagen bestod i alla fall till sist av ris, misosoppa (med hemgjord miso på SVENSKA ärter hörrni), kimchi, kim och fantastisk rostad Hokkaidopumpa från Karshamra. Vilket borde ha ungefär sammansättning som maten i klimatrapporten – men antagligen lämnar en massa övrigt att önska när det kommer till transporter och liknande. Men det pallar jag inte tänka på just nu. Jag får helt enkelt försöka bättra mig imorgon.
När jag diskade i ordning efter middagen stötte jag på dagens tredje problem: soporna. Som en del av det här projektet har jag nämligen inlett ett samarbete med kampanjen #sorteramatresten. En enormt stor del av att äta mer hållbart är ju att minska på matsvinnet. Men alla pallar inte göra morotsblastpesto eller ansiktsmask av kaffesump och vad ska man egentligen göra då? Ett superenkelt sätt att använda även ens hushållssopor är att sortera dem i sån där liten brun påse som ditt hus kanske har? De slängs nämligen inte på tippen utan blir till biogas och biogödsel. Om alla Stockholmare la sina bananskal i matavfallsinsamlingen under ett år skulle en biogasbuss kunna åka ungefär fyrtio varv runt jorden – vilket är helt sjukt. Därför tänkte jag att det skulle kunna vara kul att försöka räkna ut hur långt en biogasbuss kan ta sig på mina sopor under dessa två veckor. Grejen är bara att min förening ännu inte har någon sopsortering – så vad göra? Just nu står gårdagens matsopor (ca 800 gram) i köket och drar till sig fruktflugor medan jag funderar på hur jag ska lösa det lilla problemet.