För lite över ett år sedan var jag tvungen att avliva min hund Curtis. Han hade en tumör stor som en clementin på halsen och för att underlätta hans andning brukade jag hålla den där tumören i min hand och jag kan fortfarande känna hur varm den var och hur den pulserade i takt med hans hjärtslag.
Varannan vecka körde jag honom till Uppsala Lantbruksuniversitet för att försöka krympa tumören genom cellgiftsbehandling. Men när detta inte fungerade och Curtis bara blev sämre och sämre blev jag till slut tvungen att ta det beslut som jag fasat för sedan dagen jag köpte honom, 12 år tidigare.
Att ta den där sista promenaden genom Vanadislunden till veterinären för att avliva min bästa kompis var det svåraste jag någonsin behövt göra. Men samtidigt var jag någonstans oerhört tacksam över att det var det svåraste jag någonsin behövt göra. Det betyder ju att jag faktiskt har haft tur i livet. Men, ändå, det krossar hjärtat när ens hund dör. Jag tror inte det går att förstå om man inte har upplevt det själv. Det som bara är en jycke för alla andra är så mycket mer för en själv. Det ÄR en bit av en själv. Och det tycker jag att den här kortdokumentären av Eliot Rausch skildrar både vackert och skoninglöst (så se den inte där folk kan se dig gråta).
Ni som förstår, ni förstår:
Last Minutes with ODEN from phos pictures on Vimeo.