I helgen när skulle jag gå över Sveavägen med barnvagn så försökte en svart, dyr BMW med en Ove-typ bakom ratten hinna förbi korsningen innan det blev rött. Det gjorde han inte. Så medan jag gick lugnt och fint över övergångsstället så började han backa mot mig, långsamt visserligen, men han visade inga tecken på att stanna. Jag vet inte om han hade kollat backspegeln‚ och tänkt att folk väl får flytta på sig, eller skitit i det helt. Till slut var i alla fall gubbfan så nära att köra över mig och barnvagnen och Dixie att jag bara var tvungen att sparka till bakluckan, allt vad jag hade.
Ove stannade omedelbart och kom ut med händerna urskuldrande i luften. Stod sedan och skakade på huvudet och pilla sig på hakan och kolla bakluckan. Jag gick vidare.
Den där sparken måste nog vara mitt livs mest tillfredställande ögonblick. Jag får fortfarande en öm känsla i bröstet, som när någon pillar en i nacken, när jag tänker på den.