Jag och min dotter var ensamma hemma igår kväll. Jag funderade som vanligt på om vi skulle hämta yakiniku på Itamae eller bimbimbap på Arirang när tanken slog mig att jag kanske skulle visa henne vad människor åt till middag förr i tiden. Jag tänkte att det kanske skulle kunna vara spännande och lärorikt för henne att se hur pappa hade det när han var liten och så. Som ett besök på Skansen, men man slipper inträdet och alla extrarbetare i folkdräkt.
Så jag köpte Skogaholmslimpa med Bregott och prickig korv och kokade mannagrynsgröt med sylt och röd mjölk. Redan vid första tuggan var det som dörren till tidsmaskinen smällde igen och jag färdades tillbaka i tiden.
Jag tänkte på backen med läsk som brukade stå i garaget och hur jag alltid läste fel på skolans matsedel och trodde att ”råkost” var ”räkost”. Jag tänkte på högstadiemackan – Vasa Husman, tjockt lager smör och aromat – och gymnasiesmörgåsen – fralla med en chokladboll ihoptryckt mellan. Jag tänkte på att man ibland kunde bli så godissugen att man åt bitsocker eller till och med gick ut i landet och plockade rabarber som man sedan doppade i strösocker och hur det knastrade mellan tänderna, som om man åt en delikat sorts grus. Jag tänkte på mandelfisk, frysta pannkakor, gratinerad falukorv och Nyslängt från Skara-grillen – upphittad, fortfarande ljummen gatuköksmat som en bil ännu inte hunnit köra över. (Helst.)
Nyslängt, minns ni det? Snälla, säg att ni minns det.