Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila [email protected].

Annons
 

För sista gången: Kamphundsdebatten

Eftersom jag ständigt känner att jag är på väg att förvandlas till en rättshaverist när jag behöver försvara min hund Hopper så har jag inte pallat publicera förra måndagens Metrokrönika här på bloggen. Men så fick jag en sådan bra faktasammanställning från en läsare (se nedan) så här är det: det sista jag någonsin kommer uttala mig om på ämnet hundförbud. Kommer inte ens svara på eventuella kommentarer.

Annons

hopperdix

Kamphundsdebatten handlar om känslor

Under sommaren fick den gamla goda kamphundsdebatten ny fart i och med att Danmark valde att förbjuda ett antal ”farliga” hundraser och Kristdemokraten Mats Odell gjorde ett populistiskt utspel om att Sverige borde göra detsamma.

Trots att jag ägt en av de så kallade ”kamphundsraserna” i femton år nu och vid det här laget borde veta bättre så gav jag mig in i debatten rustad med argument, fakta och statistik som talade om att det inte bara är ineffektivt att förhandsdöma vissa raser utan också korkat och, ärligt talat, vittnar om ett ganska obehagligt sätt att tänka.

Big mistake.

Vid det här laget borde jag nämligen ha lärt mig att kamphundsdebatten inte främst handlar om fakta och statistik eller ens åsikter: den handlar om känslor.

Inom dagstidningsbranschen finns det ett uttryck som säger att om man vill ha reaktioner på sin text, så ska man skriva om hundar. Det finns inget som polariserar människor så mycket som hundfrågor. Orsaken till detta är, om man tänker på det, ganska enkel. Å ena sidan har man hundälskarna för vilka hundarna är mer än bara djur: De är familjemedlemmar. Och om någon helt utan anledning förklarar att en medlem i ens familj – som just nu ligger i fotändan av din säng och drömmer att han springer – är farlig och borde förbjudas så försvarar man väl honom? Vad vore man annars för människa?

Hundhatarna ser det inte alls så.

”Jag är egentligen inte för alla dessa förbud”, säger de. ”Men något måste göras och det nu!”

Och så drämmer de en metaforiskt näve i bordet och känner sig genast lite lättade. De har definierat ett problem, utsett de skyldiga och kommit på ett sätt att hantera det. För om ett par specifika raser kan pekas ut som de farliga så behöver man inte tänka på det ofattbara: att hemska olyckor och mänsklig ondska faktiskt existerar i en värld vi så gärna vill betrakta som trygg.

Kamphundsdebatten handlar i grund och botten om hur skönt det är att ha något att demonisera. Det är en mänsklig mekanism lika uråldrig som jättarna, häxorna och trollen. Så att det var just en kristdemokrat som förde upp förbudsfrågan ännu en gång förvånar mig inte det minsta: de är ju vana vid att tro på sagofigurer.

– Krönika ur från Metro.

Extramaterial: Läs- och faktatips om ”kamphundar”:

* Här är en rätt omfattande utredning med experter från Rikspolisstyrelsen, Jordbruksverket, SKK, Brukshundsklubben, Forskare från SLU bland annat. De drar andra slutsatser än Mats Odell:

”Hundar av kamphundsras kan i sig själva inte utpekas som särskilt farliga. Nästan samtliga intresseorganisationer, myndigheter, hundexperter, och privatpersoner som Hundansvarsutredningen varit i kontakt med menar att det rykte hundar av kamphundsras, framförallt pit bull, fått, istället beror på att de dragit till sig olämpliga ägare. Bland annat två rapporter från polisen drar denna slutsats.” (Sida 42) Tar även upp den statistik som finns tillgänglig.

* Kan även rekommendera nuvarande regerings egen proposition från 2007, sida 18, under rubriken ”Förbud mot vissa hundraser fungerar inte” (tar upp både principiella och praktiska argument). Denna proposition bottnar bland annat i jordbruksdepartementets slutsatser, sammanfattat kort och koncist på sida 3 i följande pamflett: Förstärkt skydd mot farliga hundar.

* Finns även interna polisutredningar av deras ”hundexpertgrupp” ifrån Västra Götaland och Stockholms län (U 85-99 & rapport 25:1999). Båda drar naturligtvis slutsatsen att den problematik (inom kriminella kretsar) som finns är generellt ett socialt problem, och specifikt ett ägarproblem. Sen finns det givetvis otaliga rapporter, skrifter och undersökningar från veterinärsorganisationer, brukshundsklubbar, rasklubbar och så vidare. Så fakta finns!

– Kommentar från signaturen Borre.

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar