Jag har bloggat dåligt idag men jag har faktiskt en giltig ursäkt: jag har varit och skolat in min dotter på dagis. Jag vet att ni inte bryr er men tänker berätta hur det gick ändå. Det gick bra. Väldigt bra. Faktum är att det gick så bra att jag knappt hann komma till dagiset innan jag fick anvisningen att gömma mig i pysselrummet så skulle dagisfröknarna komma och hämta mig om Dixie blev ledsen. Men inte kom det några dagisfröknar inte. Jag vet inte hur länge jag satt där eller hur många gånger jag reste mig och gick ett varv runt rummet, hummande med armarna på ryggen, och tittade på barnens teckningar.
– Jaha, här har vi alltså en nyckelpiga, sa jag för mig själv.
När det var dags att gå hem berättade fröknarna att Dixie inte ens frågat efter mig på hela dan. Vafan? Är det inte meningen att det är barnen som ska känna sig övergivna vid inskolningar?