Jag har ju länge drömt om att uppfinna en egen signaturburgare som, givetvis, ska heta Cramburgaren. Förutom att denna burgare ska vara superdupergod så ska den också vara helt unik i sitt slag och inte alldeles för jobbig att göra. Mitt mål är att alla hamburgarintresserade – från Flippin’ Burgers-Jon till Förätar-Fredrik – skulle kunna tänka sig att provlaga den.
En idé på denna signaturburgare testade jag igår. Under sommaren har jag nämligen gått omkring och funderat på hur det skulle funka att använda en BBQ-rub när man gör hamburgare? En BBQ-rub innehåller nämligen en massa socker som karamelliseras runt köttet tillsammans med kryddorna och bildar en skyddande så kallad ”bark” runt omkring. Köttet blir saftigare och ytan knaprigrare – exakt sådana egenskaper som en Cramburgare ska ha alltså.
Så jag satte igång och laborerade! Jag började med att röra ihop en klassisk Memphis dust rub som jag klappade in i nötfärsen. (Eftersom detta var ett test av rubben, inte av köttblandningen, så använde jag vanlig nötfärs blandat med rökt sidfläsk för att få upp fetthalten). Sedan rökte jag burgarna på indirekt värme i ungefär en halvtimme.
“Ooohhh… det ryker, det ryker.”
När köttet fått fin röksmak grillade jag dem som vanligt på direkt värme tills de såg knapriga och goda ut. Lägg märke till hur röd och fin pattien är på grund av rökning och kryddblandning.
Sedan serverade jag i Friscobröd med de vanliga misstänkta plus färsksaltad Västeråsgurka.
Resultatet: Gott! Mycket gott till och med. Rubben gav en bra BBQ-smak och var så söt att inte någon ketchup behövdes. Dock blev det ingen tydlig bark och smaken, insåg jag, skulle man lätt kunna härma med bara lite färdigköpt BBQ-sås. Kort sagt så var det en god burgare men ingen unik burgare. Därför: tillbaka till ritbordet! Nu tänker jag burgare med hög syrahalt. Ja ni läste rätt, en sur burgare. Återkommer med resultat om en vecka.