Idag blev det ingen slagsmålsträning så jag stack ut och sprang backar istället. Backlöpning är, om ni inte redan visste, joggingens onda tvillingbror. Man springer, visst, men det finns inget njutbart med det.
Att jogga förhåller sig ungefär till backlöpning som en trevlig middag på Zinc Grill med goda vänner förhåller sig till att tvingas ställa upp i en korvätartävling i Ullared på sin svensexa. Eller som att bli kärleksfullt pillad i håret förhåller sig till att få armen avsliten av ett transportband på LKAB:s sovringsverk i Kiruna. Ungefär.
Jag lyckades iallafall springa den långa backen i Vanadislunden tre gånger innan mina ben gav upp och sprang mig hem igen.
På lördag ska jag klara fyra.