Köp min andra bok Mandomsprovet till specialpris kompis!

Hej bloggen! Nästa vecka har jag tänkt börja blogga som vanligt igen men just nu är jag på Mallorca och badar och käkar tapas och sånt. Har dock letat upp en internetsladd för att berätta att min andra bok denna höst numera finns för förbeställning borta hos Bokus. Sjukt va? Och, precis som med kokboken, så kan ni kära läsare få den bekvämt hemskickad, först av alla OCH till 20 kronors rabatt.

Det hela är mycket enkelt: Det är bara att gå in på denna sida, beställa boken och sedan ange kampanjkoden “Mandomsprovet” i kassan (erbjudandet gäller november ut). Vill ni köpa min kokbok Texmex från grunden för 20 kronors rabatt så går ni bara in här och anger koden cafetexmex – erbjudandet gäller oktober ut. Okej?

Om ni vill veta mer så kan jag berätta att Mandomsprovet är en självbiografisk historia som sträcker sig från att jag sprang ett maraton för ett par år sedan tills jag och Tränings-Kalle var på Svalbard i höstas. Den handlar dock inte bara om fysiska grejer utan också en hel del om att ta sig i kragen och växa upp, om manlighet, om att skaffa barn, om dödsångest och om den enkla vilda glädjen i att braka omkring i skogen. Men mest av allt hoppas jag att den också innehåller ett par riktigt kul vitsar. För ett tag sedan skrev jag en artikel i Damernas Värld som skulle kunna fungera som ett slags mer bokstavligt synopsis till boken.

Den kommer, för den som är intresserad, här:

Män i kris

Jag hade inte en aning om att jag – både personligen och i egenskap av man – genomgick en kris förrän jag började löpträna för ett par år sedan. Plötsligt kunde jag inte röra mig många meter från tv-soffan utan att någon amatörkomiker stod där med ett litet hånleende på läpparna och skakade på huvudet.

– Så du har börjat jogga?, sa de. Jaja, för en del kommer 40-årskrisen tidigt.

Och det var inte bara vänner och bekanta som plötsligt raljerade om mitt psykologiska välbefinnande. I Aftonbladet läste jag en artikel med rubriken, ”Livskris – då springer han maraton” som bland annat berättade att ”det inte längre är snabbare bil och yngre kvinna som signalerar mannens medelålderskris – det är extremsporter.” (För att ett par dagar senare i samma tidning hitta en annan artikel om hur löpningsintresset ökat i alla åldrar och hos båda könen). Och jag har nog heller aldrig fått så många ”manskris” och ”machokomplex” slängda i ansiktet som när jag bestämde mig för att bege mig ut i vildmarken på Svalbard en vecka i somras. (För att sedan, när jag väl kom dit, finna att båda av de två andra expeditioner jag stötte på var initierade och ledda av kvinnor. Såklart).

Jag började fundera på varför vi förutsätter att just män, när de passerat ungefär 35, mår dåligt bara för att de skaffar ett nytt intresse? Och, ur ett större perspektiv, om detta har något att göra med den kris som manligheten förmodas gå igenom just nu?

För om man letar efter bevis på denna så kallade ”manskris” i vår kultur så finns det gott om dem:

Inom litteraturen är det till exempel fullsmockat. Från klassiska manskrisskildrare som Thoreau och Kerouac till mer samtida exempel som Philip Roth och Jon Krakauer (som ju skrev den moderna manskrisbibeln “Into The wild”). Här hemma skildrar Ulf Lundell åldrande rockpoeter som tycker att Sverige är ett skitland (förutom Österlen) och tröstar sig med sprit och 25-åringar – ivrigt påhejad av norrmannen Karl Ove Knausgård. Sedan finns det de mer problematiserande mansförfattarna – som Jens Liljestrand och Erik Helmerson – och för alla foliehattsklädda kommentatorsfältsriddare har vi givetvis Pär Ström.

Även det manliga modet just nu bär vittne om en slags längtan tillbaka till en enklare tid (fylld med fruktansvärda vedermödor). Den typiske innerstadsmannen just nu bär rutig skjorta, jeans och ett par grova amerikanska arbetarkängor. Hans stilideal är Robert DeNiro i “Deer Hunter” även om han aldrig själv skulle komma på tanken att börja jaga – han är nämligen vegetarian (även om han äter chicken McNuggets när han är bakis). Istället för att köpa sina rutiga skjortor på byggvaruhus, köper han dem på NK och de där amerikanska arbetarkängorna har en kompis tagit med sig från Japan. De kostade 4 500 kronor och är långt ifrån den dyraste skorna han äger. För om den gamla stammens man såg fantastisk ut, utan att försöka. Så vill den moderna mannen se ut som om han ser fantastisk ut utan att försöka - fastän han försöker som fan. Och istället för att kriga, läser han krigsbiografier, istället för att slåss på krogen så kollar han på UFC och istället för att utforska nya världar, så utforskar han nya tv-serier på Piratebay.

I höstas hade till exempel inte mindre än ett halvdussin amerikanska tv-serier på temat ”förvirrade (och lite mesiga) män funderar över sin maskulinitet i en förändrad värld“ premiär. I ”Man-Up!”, till exempel, försöker tre tv-spelande medelålders manboys komma i kontakt med sin inre machoman. I ”How to be a gentleman” rekryterar en vänlig journalist sin översittare från högstadiet för att få hjälp att bli en riktig karl. I ”Up all night” stannar Will Arnett hemma med sitt barn medan frugan gör karriär och i ”Last man standing” är det Tim Allen som känner sig fången i en värld som numera är styrd av kvinnor (tycker han).

I Wall Street Journal berättar en CBS-chef att krisande mans-trenden är så stor just nu att de fick över 20 tv-seriepitchar som utgick från en och samma artikel: “The End of men” från tidningen The Atlantic. Denna artikel handlar helt kort om att för första gången i historien så finns det fler kvinnor än män i det amerikanska arbetslivet, det finns också fler kvinnliga chefer och för varje man som går ut college gör en och en halv kvinna samma sak. Kanske, menar artikeln, är kvinnor helt enkelt bättre rustade för det postindustriella samhället – och vi står inför ett maktskifte mellan könen.

Är det i så fall så himla konstigt att en del av oss blir nostalgiska efter en tid vi aldrig upplevt och försöker se ut som om vi bor i ett skogshuggarläger i Montana 1876, läser Lundell eller beger sig ut i vildmarken?

För om man ser till hur mycket som faktiskt har förändrats de senaste årtiondena, eller till och med århundradena, och sedan läser definitionen av en psykisk kris egentligen innebär så låter det ju onekligen som om vi går igenom en just nu. En kris är nämligen "ett inre tillstånd till följd av en omvälvande händelse där den krisdrabbades självbild är på väg att rasa".

Och en väldigt massa män verkar vara väldigt arga just nu – om ni tvekar är det bara att ge er ut bland kommentatorsfälten på internet – medan andra kämpar i tysthet med nya kraven på att samtidigt vara försörjare och omvårdare, riktig karl och lekpappa.

Samtidigt får man faktiskt inte glömma att de nog aldrig varit lätt att vara man. Eller kvinna. Eller människa, för den delen. Och de allra flesta män accepterar nog denna förändring som skett – till och med applåderar den – även om de inte alltid, i alla situationer, vet exakt hur de ska hantera den. Den där skäggiga innerstadsmannen i amerikanska arbetarkängor från Japan, till exempel, tycker nog att det är ganska så självklart med lika lön för lika arbete ändå. Och han planerar nog även att ta halva föräldraledigheten när det blir dags, han vågar prata känslor och smörjer nog in sig när han känner sig fnasig.

Och har inte historierna vi berättar för varandra alltid handlat om människor som försöker ta sig ut ur kriser – oavsett om de är yttre (Rymdaporna anfaller) eller inre (Hur ska jag överkomma mina svårigheter och blir en lycklig människa?)

Vad jag dock inte förstår är varför man så självklart ser en eventuell manlig kris som något att raljera om? För så här är det ju med kriser: om man inte går igenom en så är det ju ganska nedslående att hela tiden höra att man är någon slags krisande kliché – när man egentligen kanske bara vill genomföra en dröm eller gå ner ett par kilo. Och om man verkligen skulle genomgå en smärtsam kris – en sådan där man inte orkar ta sig ur sängen på morgonen – är det då inte ganska okänsligt att skämta om det?

Min egen senaste kris, till exempel, fick mig att sluta att springa, inte att börja.

Efter att jag löptränat ett tag hände det nämligen två jobbiga saker som gjorde att jag fick det svårare och svårare att tvinga mig ut i löpspåret. Min hund, min bästa kompis sedan 12 år tillbaka, utvecklade en tumör på halsen och jag var efter en tids körande fram och tillbaka till veterinären tvungen att avliva honom. Detta låter kanske totalt banalt för alla som inte varit med om det själva, men förutom att det var oerhört sorgligt så utlöste det också en slags kris hos mig. Jag hade ju köpt den där jycken när jag var i 25-årsåldern och på många sätt, kände jag, så var det som om det var min ungdom som hade dött.

När jag bara någon vecka senare fick fick beskedet att en god vän varit med om en svår olycka och avlidit gick krisen över till en regelrätt depression och jag reagerade som många män brukar – jag sörjde i tystnad och väntade på att avsnitt av “Extreme makeover – home edition” så att jag skulle få en chans att gråta ut. Jag tror jag klarade att hålla uppe någon slags fasad tills jag en kväll bestämde mig för att försöka springa lite ändå och begav mig ut för att löptur runt Brunnsviken.

Utanför Koppartälten stötte jag på en gammal arbetskamrat.

– Jag visste inte att du sprang?, sa han.

– Jo, jag börja för ett år sedan, sa jag.

– Aha?, sa han med ett litet retligt leende. Livskris eller?

Jag tittade på honom en sekund medan jag kände hur de senaste månaderna vällde upp bakom ögonen och hur de började svämma över.

– Ja, sa jag storgråtande. Jag antar det.

Min före detta arbetskamrat stod tyst framför mig. Han tittade sig omkring och gick sedan långsamt därifrån.