I fredagens upplaga av Metro testade jag thaiklassikern Koh Phangans nyetablering på Östermalm. Bebisen som beundrar inredningen är min och heter Lone.
Koh Phangan Östermalm, Nybrogatan 8
2 av 5
När den ursprungliga restaurang Koh Phangan öppnade på Skånegatan 1994 var Thailand fortfarande mest ett resmål för de lite mer avancerade resenärerna. Ni vet sådana som var borta i ett par månader och kom hem med dreadlocks, didgeridoo och en släng av antingen denguefeber eller buddhism. Koh Phangan, med sin strandhyddeinredning och thailändska personal, kändes därför både exotiskt och excentriskt och blev snart en favorit hos såväl Skånegatans indiekids som nostalgiska backpackers och Stockholmare som fått smak på det nya, spännande thaiköket.
Sedan dess har vårt förhållande till Thailand gått från försynt förälskelse till att vi har en egen hylla i deras toalettskåp. På 25 år har svenskarnas thailandsresande ökat med nästan 1200 procent och detta har inte bara påverkat hur vi som nation ställer oss till manskjol, utan också hur vi äter. Take away-pad thai har numera ersatt hämtpizza och sakta men säkert börjar städernas korvmojjar bli thaikiosker istället. Så när Koh Phangan nu öppnar sin andra restaurang i Stockholm är det under helt andra förhållande än sist.
Det första som slår mig när jag stiger in på Koh Phangan Östermalm är dock hur otroligt lik den är moderkrogen på Söder. Inredningen är fortfarande fruktansvärd, så klart, men en oerhört väl genomförd sorts fruktansvärd. Plastblommorna, bambumöblerna och UV-målningarna är så skickligt utförda att helheten känns både mysig och sympatisk. Dock drar Koh Phangan charter-realismen ett steg för långt när de under hela mitt besök spelar den Absolut Reggae-samling från 1991 som drev mig till vansinne redan under en längre Asienvistelse 1993.
Även maten känns igen. Inget av det jag provar är direkt dåligt. Men det som kändes spännande 1994 smakar nu vardag och hämtmiddagar framför ”Robinson”. Inget fel i det, men Koh Phangans meny påminner helt enkelt lite för mycket om den genomsnittlige kvartersthailändaren – bara dyrare. Kanske är det så att de en gång satte standarden för hur thaimat ska smaka i Sverige och om de idag inte vill bli omsprungna av sina billigare kollegor så har det blivit dags för en uppryckning.